Kanske är jag inte ensam om det automatiska antagandet att allt händer när vi är i rörelse och ingenting när vi stannar upp? Där hamnar jag ofta när det går lite väl fort i mitt liv. Och jag undrar om det inte är precis tvärtom.
I mitt förra blogginlägg var frågan: Vad håller du på med egentligen? Den frågan får jag förstås själv ibland, fast ofta lite dold mellan raderna. Och nämner jag handledning bland det jag håller på med så kommer det ofta följdfrågor.
Vad håller du egentligen på med? Det var incheckningsfrågan som jag skickade runt i en handledningsgrupp med chefer i slutet av hösten. Vad skulle du ha svarat?
Häromdagen cyklade jag in till kontoret. Inget märkvärdigt med det, bortsett från väglaget som bestod av en snötäckt, hård och spårig vägbana. Inte ens med dubbdäck både fram och bak var det en särskilt behaglig eller säker resa.
Vad är att ta ansvar egentligen? Hur mycket är lagom, och vem avgör det? Om det händer att du och andra omkring dig funderar i de banorna kanske du vill följa med i fem minuters tankar om ansvar i det här blogginlägget? Välkommen!
För varje grupp jag handleder har jag en egen anteckningsbok, gärna återanvänd eftersom jag gillar att hushålla med både små och stora resurser, fysiska och immateriella.
Det finns förstås flera sorters trygghet på jobbet. Men det finns ett specifikt perspektiv på trygghet som tycks ha fått något slags genombrott den senaste tiden, i alla fall i mina flöden av samtal, inlägg och inspirationsläsning.
Så hur har din sommar varit? Skön och avkopplande hoppas jag! Samtidigt vet vi ju alla att det verkligen inte alltid är så. Det där livet knölar med oss emellanåt, även sommartid.
När jag skriver det här är vi alldeles i slutet av juni, eller senare för den delen. Men om vi backar till början av månaden, såg du också dikten Hundra sommardagar flimra förbi i dina medieflöden?
Häromveckan höll jag en workshop om e-posthantering och annan administration, om hur den kan bli mer effektiv och arbetsmiljövänlig.
Det här inlägget skriver jag flera veckor innan du läser. Jag ägnar mig alltså just nu åt asynkron kommunikation. Ingen nyhet förstås, vi människor har skickat budbärare, lagt ut vägvisande rösen och huggit in budskap i sten… länge
Just nu har jag en deadline satt på det mesta i mitt företagande, och det har fått mig att fundera på alla dessa parallella processer som är igång i mitt och andras liv.