När jag skriver det här är vi alldeles i slutet av juni, eller senare för den delen. Men om vi backar till början av månaden, såg du också dikten Hundra sommardagar flimra förbi i dina medieflöden?

Det gjorde jag. Många gånger. Och reagerade lite oväntat: Jag blev provocerad. Så småningom insåg jag att den reaktionen har med arbetslivet att göra. Och med längtan.

Efter lite utforskande får jag tag i en inre röst som vill uttala sig i frågan, det visar sig vara en av mina kärvare stämmor: ”Det var ett himla lallande om sommaren och dess flyktighet. Det här gäller ju för tusan hela livet! Och inte minst – med tanke på hur mycket tid och engagemang många av oss lägger på våra jobb – arbetslivet.”

Och ännu mer ”inte minst” vill jag tillägga: arbetslivet när vi nu i höst förhoppningsvis kan göra en liten omstart.

Jag forskar vidare i mina reaktioner. Så det handlar om arbetslivet? Jo, vid närmare eftertanke finns det något som har börjat provocera mig på samma sätt som den där dikten, nämligen när vi säger till varandra: ”Undrar hur arbetslivet blir efter corona? Hur blir det nya normala?”

”Alltså förlåt” (kärva rösten igen) ”men vem är det som bestämmer det? När glömde vi att samhället och våra arbetsplatser är skapade av oss människor för oss människor? Kanske samtidigt som vi började tro att naturen omkring oss är det? Vad som återgår till det vanliga och inte när pandemin lägger sig – det avgör ju vi!”

I det här läget skulle jag kunna bli provocerad om jag var läsaren av det här inlägget: Inte sjutton kan jag bestämma precis hur mitt arbetsliv ska se ut! Det kan ju inte ens jag som egen företagare.

Så är det ju så klart: Inflytandet över våra arbetsplatser är ojämnt fördelat, dessutom på många aktörer. Kanske är du inte den mest inflytelserika personen i världen, eller ens på din arbetsplats eller i din organisation. Men om jag utgår från vad jag vet om dig som läser Bygga samarbetes blogg så är du heller inte den som har minst möjlighet att påverka din egen och andras situation. Särskilt inte om du gör gemensam sak med några av de där andra du har omkring dig.

Kanske bidrar det till att dikten provocerar mig: Den konstaterar att tiden är utmätt men säger inget om vad vi ska göra åt det. (”Vilket vi kanske borde kunna räkna ut själva”, säger kärvrösten.)

Så, för att bli lite mer konstruktiv än kärv och provocerad:

Jag tror det kan vara läge att tänka på och prata om hur vi vill ha det framöver på jobbet.

Dels tror jag att vi behöver göra det, eftersom det tidigare självklara inte är det längre. Var ska vi befinna oss när vi jobbar? Hemma eller på kontoret? Hur mycket av vardera? Hur ska vi mötas och kommunicera? Och vad mer har vi med oss – på gott och ont, djupt och grunt – från att ha stirrat en pandemi i vitögat?

Dels tror jag att vi har en chans just nu, som snart kommer att vara över. Det står ett litet förändringsfönster på glänt de närmaste månaderna, innan våra rutiner stelnar igen, i något slags postpandemi-praxis.

Så, för att inspireras av kärvrösten, antingen kan vi luta oss tillbaka, räkna dagarna och spekulera i vad som ska hända. Eller så kan vi kliva in och ta oss an frågan, med det lilla eller stora inflytande vi har.

Här kommer ämnesraden för det här inlägget in: Vad längtar du efter?

En handledarkollega brukar ibland, när han känner att det är dags att gå en nivå djupare med en grupp, inleda en handledningssession med frågorna:

  • Vad kämpar du med?
  • Vad är du rädd för?
  • Vad längtar du efter?

För att vara frågor är det här starka grejer. Jag nöjer mig oftast med en i taget, och eftersom jag tror vi har mycket att hämta i våra bilder av det vi vill ha väljer jag ofta den sista: Vad längtar du efter?

Vad längtar du och dina kolleger efter, vad blir summan av det och hur kan ni röra er ditåt?

Några fler frågor på temat:

  • Har ditt sätt att se på livet och arbetslivet förändrats under pandemin?
  • Vad har varit annorlunda på jobbet?
  • Vad har varit bättre respektive sämre för dig?
  • Hur vill du och ni tillsammans ha det framöver?
  • Behöver ni sätta några nya spelregler för hur ni jobbar, kommunicerar, möts?
  • Vad kan ni påverka själva, vad kan ni förändra genom dialog med andra parter och vad behöver ni förmodligen acceptera och förhålla er till?

När det gäller den sistnämnda kategorin i frågan ovan – dubbelkolla en gång till så inget har sorterats in där som faktiskt går att påverka.

Allt detta utifrån en till synes oförarglig sommardikt. Tack, Caj Kajenn Lundgren för inspirationen!

* * *

Apropå längtan: en fråga jag ofta får som ensamföretagare är om jag inte längtar efter kolleger.

Nej, faktiskt inte, eftersom det känns som om jag har kolleger. I kontakten med många av dem jag möter i mina uppdrag och inte minst i nätverken med andra småföretagare.

I mitt närmaste nätverk är vi sex personer som samlas 3–4 gånger per halvår för att stötta och inspirera varandra. Just nu råkar vi alla ha grejer på gång, och kanske kan de matcha någon längtan hos dig eller någon i din närhet. Klicka på bilderna om du vill läsa mer!


Om hållbart engagemang

I Maria Estling Vanneståls podd Drömmen om Målajord finns ett färskt samtal med Maria, Lisa Moraeus och mig på temat Hur kan vi brinna utan att brinna ut?


Fyll på med kraft, vila och visdom

Ulrika Persson lanserar just nu en onlinekurs, eller kanske snarare online-upplevelse – The Summer Connection – för den som söker ett fredat utrymme för att komma nära sommaren, naturen, sig själv och andra inspirerande kvinnor.


Sommar- och naturyoga

För dig som längtar ut och finns i Växjötrakten: Under sommaren bjuder Maria Ståhl och Yoga Talk på sommaryoga i skogen, vid sjön Läens strand och vid Huseby slott.


Medveten kroppsnärvaro som behandlingsmetod

För dig som är arbetsterapeut eller har en liknande yrkesroll erbjuder Pernilla Sporre en upplevelsebaserad sommarkurs online, med fokus på basal kroppskännedom i aktivitet.


Själv laddar jag för semester från och med fredag. Men om du längtar efter inspiration, verktyg och energipåfyllning när det gäller att kommunicera på jobbet så går andra upplagan av kursen Kommunicera på jobbet 2.0 igång den 28 september, som tidigare i samarbete med Sensus.

Första upplagan av utbildningen (som består av tre digitala förmiddagar) var en spännande resa. Inte bara för att det var utbildningspremiär utan också för att innehållet i stor utsträckning styrs av deltagarnas behov och önskemål. På så sätt blir ju varje gång den första i sitt slag.

Och det där sista stämmer ju också in på sommaren, om det får kärvrösten säga vad den vill.

Så nu vill jag önska dig en riktigt fin, alldeles ny sommar!

Sara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.