”Händer det att du försöker vara mer effektiv än du är?”
Hon som ställer frågan ser nästan misstänkt oskyldig ut och frågan kommer liksom i förbigående.
”Touché!”
… säger jag inte, för det gör jag sällan när något är sådär påfallande mitt i prick och jag tycker att jag borde ha upptäckt det själv: i det här fallet hur ofta jag nästan utan att märka det själv försöker vara mer effektiv än jag är.
Istället för erkännande går ett sammanbitet försvar igång inuti medan jag låtsas som ingenting och vi pratar vidare om något annat. Ungefär såhär låter mitt försvar, det som jag inte riktigt är beredd att dela med mig av just då:
”Klart som tusan att jag försöker vara mer effektiv! Det gör väl alla? Hela tiden! Hela samhället osar ju av effektivitetshets: bli snabbare, använd AI, gå upp klockan halv fem på morgonen… Så svar JA! Jag försöker vara mer effektiv än jag är!!”
Just den här frågan, om min eventuella strävan att bli mer effektiv, kommer från min metahandledare – personen som jag träffar regelbundet för att kunna fortsätta vara en bra och gärna allt bättre handledare för dem jag möter i mina egna handledningsuppdrag.
Hon lyckas med det vi handledare och medmänniskor gör ibland: sätta fingret på något som är exakt det som vår samtalspartner just då behöver höra. Men får hon något kvitto på att en riktigt viktig insikt har landat hos mig? Nej då, inte än på ett tag, kanske först när hon läser det här blogginlägget faktiskt. Och det, mina vänner, är det första jag vill förmedla idag:
Tro inte att det du sagt var oviktigt eller inte nådde fram bara för att du inte får kvitto på det direkt. Du kan ha satt igång en viktig process som kräver tid!
Det andra jag vill berätta om är hur just den här frågan landade hos mig. För jag tror att vi är fler som delar det här tillståndet – att vi (ibland omedvetet) försöker vara mer effektiva än vi är – och det på ett sätt som ibland missgynnar vårt mående och möjligen också den där effektiviteten som vi så hett eftertraktar.
Jag kände mig alltså märkbart träffad av frågan. Den utmanade något som jag länge tagit för självklart – att det är både bra och nödvändigt att hela tiden, om än lågmält och diskret, driva på mig själv liiite mer än min naturliga rytm. Uppenbarligen fanns det något i mig som nu var beredd att ompröva den övertygelsen. Så det har jag gjort nu ett tag.
Den som möter mig märker nog ingen skillnad. Jag ställer fortfarande väckarklockan på morgonen, jag är ingen sengångare och jag tror jag får ungefär lika mycket gjort som innan. Men det KÄNNS annorlunda, och låt mig återkomma till det.
Det jag GÖR annorlunda är både enkelt och svårt: när jag gör något (skriver månadsbrev, planerar uppdrag, hänger tvätt) prövar jag tanken att det tempo och den rytm jag faller in i av mig själv är den rätta, eller i alla fall helt okej.
Och det gör konkret skillnad har jag börjat märka, inte bara i stunden utan på andra sätt. Till exempel:
● har jag bättre tålamod och därmed flit med rehab-övningar och andra liknande aktiviteter, sådana som är viktiga men som inte går att skynda på och inte ger synliga resultat direkt.
● om jag vaknar nattetid så är det mer sällan med känslan av spänning i kroppen och brådska i tanken.
● jag är piggare på kvällarna och upplever att jag har krafter kvar som jag inte brukar ha.
Jag vill gärna försöka beskriva hur det känns också, även om det är lite svårfångat. När något är svårfångat brukar jag leta efter en bild som kan hjälpa mig både förstå och förklara. Så nu kommer den: den självgående gräsklipparen.
Foto: Charlotte Cowell/Unsplash
Nu menar jag alltså inte en gräsklipparrobot utan en sådan som på bilden: en motordriven gräsklippare med handtag – och med finessen att motorn inte bara får knivarna att snurra utan också driver hjulen framåt. Som ”förare” behöver du inte stå för den framåtdrivande kraften, däremot vara där och hålla riktning och se till så gräsklipparen inte kör fast i gropar eller på hala löv.
Men – och här är en viktig poäng i metaforen: om du försöker puffa på gräsklipparen snabbare än motorns grundtempo så försvinner vinsten med den självgående funktionen. Plötsligt blir det mycket jobbigare för dig, medan skillnaden i hastighet är marginell.
Utan att vara någon gräsklipparmekaniker gissar jag dessutom att det inte är särskilt bra för gräsklipparen att hela tiden forceras fram lite snabbare än drivningen är gjord för. Och jag misstänker dessutom att gräsmattan riskerar att bli sämre klippt.
Sammanfattningsvis: mycket energi riskerar att läggas på en marginell tempohöjning som kan orsaka onödigt slitage och dessutom ge ett sämre slutresultat.
Sedan den där tankeställaren i början av brevet känner jag mig oftare än tidigare som en självgående gräsklippare som någon (dvs jag) styr med tillit och lätt hand i det tempo jag mår bra av. Ingen större överraskning att det också känns bra.
Nu undrar jag förstås: är det bara jag som känner en stark identifikation med självgående gräsklippare? (I så fall borde jag kanske bli orolig…) Om metaforen händelsevis funkar på dig också: hur beter sig föraren i din bild och vad skulle du vilja be hen om? Vilket är det rätta tempot för er och hur hittar ni det?
Berätta gärna i kommentar eller mejl – och så länge: Allt gott i grönskan, såväl den klippta som den vildvuxna!
Sara