Försöker du få med dig någon på en idé du har eller en förändring som behöver göras? Eller är det ombytta roller? Du kanske till och med känner dig utsatt för en kampanj, bearbetad av någon i din omgivning som absolut vill få över dig på hens sida i en fråga?
Dagens modell från Bygga samarbete handlar om just det läget. Om du vill testa modellen i realtid rekommenderar jag att du väljer ut ett eget case att ha i bakhuvudet. Välj en fråga i ditt eget yrkesliv, eller privatliv, där du står tydligt på ena sidan och har någon att förhålla dig till på den andra.
Okej, då går vi vidare. Bilden är som vanligt enkel: en gungbräda med för och emot på vardera sidan. Vad gör vi när vi står där på ena sidan och vill få med oss andra? Jo, vi argumenterar och förklarar efter bästa förmåga varför vi tycker att vår sida av gungbrädan är den rätta. Ofta nog funkar det. Motparten säger: ”Aha, är det så det funkar/så du menar! Jamen det låter ju vettigt.” Och så makar motparten sig över till vår sida av gungbrädan och alla är nöjda.
Men ibland blir det inte så. Istället upplever vår motpart att ju mer vi argumenterar, desto längre drar vi oss utåt från mitten och mot vår ände av gungbrädan.
Om motparten då inte är beredd att låta gungbrädan vippa över till vår fördel, vad händer då? Jo lite som en naturlag: vår motpart försöker balansera exempelvis vår entusiasm inför en förändring på ena sidan genom att förflytta sig ännu längre ut åt sitt håll, dvs hålla emot starkare och bredda sin arsenal av motargument och skepsis.
Den här fasen har fördelar: här kommer alla tänkbara argument upp på bordet, eller i vår bild: radas upp på gungbrädan. Om vi mitt i denna balansakt klarar att koppla på lyssnandet kan vi fånga upp ny kunskap i sakfrågor och förståelse för varann. Men det är inte alltid vi kommer dithän.
Risken finns att vi kommer så långt ifrån varann och är så rädda för att gungbrädan ska vippa över för snabbt och åt ”fel” håll utifrån vårt perspektiv, att vi krampaktigt håller oss fast där vi sitter.
Den här modellen har visat sig vara hjälpsam för exempelvis chefer som jag träffar. För dem gäller ofta det extra villkoret att det ingår i deras uppdrag att hålla sig till den ena sidan av gungbrädan, exempelvis FÖR en förändring i verksamheten. Då kan det bli det extra svårt att våga pröva en av de mer hjälpsamma strategierna i ett sånt här läge: att närma sig mitten av gungbrädan, visa intresse för uppfattningen, känslorna och människorna där på andra sidan.
Att maka sig mot mitten av gungbrädan kan kännas riskabelt: ”Tänk om vi aldrig får gungbrädan att vicka över åt mitt håll, när jag nu lämnar min position långt ut åt det hållet? Det ingår ju i mitt uppdrag att genomföra den här förändringen!”
Om jag ska välja några återkommande insikter att bjuda på från handledningssamtal där den här modellen har använts, ja då får det bli de här:
”Jag skulle kunna vara mer rörlig längs med min sida av gungbrädan: försöka visa vad jag tror på OCH visa intresse för tankar och känslor hos dem som sitter på andra sidan.”
”Kanske blir det lättare om jag är ännu tydligare med vad som utifrån min horisont är förhandlingsbart och inte? Så vi vet vad det är idé att försöka ’gungbräda’ om.”
”Jag tror jag vill pröva att förmedla till aktören på andra sidan att jag visst kan vara intresserad av det hen argumenterar för, men jag behöver få sätta ord på mina tankar, min oro och mina förslag – och känna att jag blir hörd.”
”Jag tror jag behöver ge oss lite mer tid, låta oss alla smälta vad vi står inför och varandras argument.”
Och nu blir jag nyfiken: Har modellen med gungbrädan något att bidra med för exemplet som du tog med dig in i den här texten? Ge dig själv ett ögonblick att tänka på den saken. Och om du vill: dela gärna med dig av vad som dök upp!
Allt gott!
Sara