Häromdagen cyklade jag in till kontoret. Inget märkvärdigt med det, bortsett från väglaget som bestod av en snötäckt, hård och spårig vägbana. Inte ens med dubbdäck både fram och bak var det en särskilt behaglig eller säker resa.
Jag satte till och med min första rova någonsin från heldubbad cykel!
Trots det ser jag tillbaka på just den här cykelturen med värme. Jag hade nämligen sällskap av min bästa inre röst, som i det här fallet också fick titta ut. Inget hjälper min koncentration så mycket som att prata högt för mig själv, så det gjorde jag. Och jag blev glad över vad jag hörde.
Rösten var lugnande, klok och snäll. Påminde mig om att andas lugnt, peppade med ”Det här klarar du!” och tipsade om vilket isigt spår som kanske ändå var det för stunden bästa att hålla sig i.
Det hade förstås varit bättre att åka bil den dagen, eller jobba hemifrån. Men det visste jag inte när jag tog mitt beslut. Jag hade kunnat ägna cykelturen åt att förbanna mig själv och min dumhet, men den här gången blev det inte så. Vi gjorde vad vi kunde där vi var, min inre supporter och jag. Slutsatser för framtiden har vi dragit i efterhand.
Att en snäll inre röst kan lugna och stärka är väl knappast någon nyhet. Det jag inte har tänkt så mycket på tidigare är vad en sträng och nedsättande röst kan ha för effekt på oss. Det har blivit tydligare för mig när jag har läst ett par böcker om det som kallas (på hederlig svengelska) för compassionfokuserad terapi (CFT).
Ungefär såhär: När du möter ett yttre hot, till exempel en hal och ojämn vägbana, svarar du med att aktivera ditt hotsystem. Pulsen ökar, muskler spänns, koncentrationen skärps och fokuserar samtidigt nästan enbart på faran. Om situationen är ögonblicklig är det klart sedan. Antingen gick det bra eller så gick det mindre bra, eller i värsta fall riktigt dåligt.
Många av våra krävande situationer har dessvärre en tendens att pågå över tid, och hotläget kräver mycket energi av oss. Därför har vi de där motverkande krafterna, exempelvis i form av vårt eget stödjande jag, som kan ge oss stunder av vila och lättnad även i en riktigt knepig situation.
Men om vår inre röst helt saknar medkänsla, om den är aggressiv, spydig, talar om hur dåliga vi är så blir den också ett hot. Och där står vi, som ett litet barn mitt emellan en läskig situation och en förälder som inte visar minsta lilla tecken på att vilja hjälpa oss.
Ytterligare ett krux med den inre rösten är att den inte nödvändigtvis försvinner bara för att hotet gör det. Den inre dömande rösten kan bli ett lågintensivt men ofta långtidsverkande inre hot som vi alltid bär med oss och ofrivilligt matar med vår energi.
Så om nu julen är medkänslans tid kanske den också skulle kunna vara självmedkänslans tid? Tänk om vi alla hade en snäll senior supporter på axeln när vi handlade vår julmat, preppade därhemma eller försökte avrunda jobbåtagandena hjälpligt inför några dagars ledigt. Som hejade på oss, förlät oss våra misstag och tyckte det var helt okej med bara knäck som julgodis i år.
Skulle det göra någon skillnad för dig med en sådan supporter – på fritiden, i jobbet, studierna eller livet som helhet? Eller finns den där supportern redan hos dig? Om den finns där, ge den något att bita i om du vill: utmaningen att hitta medkänslan också för den där arga, dömande rösten när den tittar fram.
Den rösten är ju också en del av oss, och vill oss för det allra mesta väl. Den har bara ett lite klumpigt och inte så konstruktivt sätt att förmedla sin oro och omtanke på. Och precis som vi har den en tendens att lugna ner sig och bli mer nyanserad om den möts med värme, nyfikenhet och ett genuint intresse för att försöka förstå vad som ligger bakom.
Så går mina tankar där jag sitter några dagar före min julledighet och skriver till dig. Stödjande röster utifrån är ju inte heller så dumt tänker jag sedan. Så från mig till dig:
Heja på, ta det lugnt och ha en riktigt fin jul- och nyårshelg!
Sara
