Vad är att ta ansvar egentligen? Hur mycket är lagom, och vem avgör det? Om det händer att du och andra omkring dig funderar i de banorna kanske du vill följa med i fem minuters tankar om ansvar i det här blogginlägget? Välkommen i så fall!
Så, några tankar om ansvar:
Slentri-ansvar?
Ordet slentri-ansvar hörde jag första gången när jag själv sa det i ett samtal om just ansvar (mer om det samtalet, som du kan ta del av om du vill, här nedanför). Slentri-ansvar fick beskriva tendensen som vissa av oss har att nästintill automatiskt ta på oss ansvar för det ena och det andra. Känner du kanske igen dig?
Motsatsen finns förstås också: vanan att oreflekterat rygga tillbaka för situationer som kan medföra ansvar. Både slentri-ansvar och dess motsats (som jag inte har något fyndigt namn på – har du?) innebär att vi fattar beslut i frågor som kan ha ganska stor betydelse, för oss och vår omgivning, men utan att ge besluten den uppmärksamhet som de kan vara värda.
Och vad kan då det få för konsekvenser? Jo, exempelvis att vissa lastar på sig mer än vad som är rimligt, medan andra inte får eller tar chansen att vara med och påverka, bidra och utvecklas med det.
Ansvar – möjlighet och/eller plikt?
Ansvar kan landa hos oss på många olika sätt: vi kan få det, ta det, känna det. Oavsett vilka ord vi använder kan känslorna som följer med variera mycket. Att få/ta ansvar för ett nytt roligt projekt kan kännas helt annorlunda än att få/ta ansvar för hemtjänstkontakten åt en äldre anhörig eller för att något gått fel.
Nationalencyklopedins ordbok drar onekligen åt det kärva hållet med sin definition av ansvar:
”skyldighet att se till att viss verksamhet fungerar
och att ta konsekvenserna om så inte sker”
Ordboken hänvisar också vidare till ordet plikt. (Lite bonusmaterial för ordnördar: ordet ansvar är enligt NE belagt före år 1520, föregicks av fornnordiskans andsvar och är samma ord som engelskans answer.)
Jag är nyfiken på en annan ingång till ansvar: tankeexperimentet att byta ut ordet i olika sammanhang där det dyker upp mot ”möjlighet”, och se när det stämmer, klingar falskt eller kanske kan vara en av flera sidor av saken.
Vissa ansvar är alldeles frivilligt valda medan andra dimper ner i våra knän utan att vi kan värja oss. De frivilliga ligger ofta närmare känslan av möjlighet medan de ofrivilliga kan ha mer av plikt över sig, inget konstigt med det.
Men är det fler än jag som skulle ha glädje av att påminna sig om möjlighetssidan av olika ansvar vi har? Jag tänker mig att de självvalda ansvaren kan bli ännu roligare om jag påminner mig om att de faktiskt är något jag har valt – en möjlighet.
Och när det gäller de mest ofrivilliga av ansvar, går det att hitta små stråk av rörelsefrihet och därmed möjligheter? Typ: Om jag nu ändå har kommit fram till att jag ska/måste göra detta, finns det något jag kan styra, till exempel i hur eller när?
Ta ansvar för sin kommunikation
När jag utbildar och handleder är temat kommunikation mellan människor ett av de vanligaste. Jag och grupperna jag möter pratar om och prövar användbara perspektiv, teorier, modeller och checklistor som kan göra det lättare att nå fram till andra med både respekt och tydlighet.
Men ibland blir jag lite orolig: tänk om jag outtalat förmedlar budskapet att all kommunikation måste göras på precis ”rätt” sätt? I lugna genomtänkta jag-budskap enligt non-violent-communication-modellen, med optimalt nyanserade ordval och perfekt balans mellan värme och mod?
Hjälp! Jag blir alldeles nervös själv när jag läser det där. Inte minst om jag ska vara kommunikationsexpert och därmed ett gott föredöme!
Det pratar vi också om i det där samtalet jag snart ska berätta mer om: hur vi kan ta ansvar för vår kommunikation på flera olika sätt.
Ibland före, genom att tänka igenom vad vi faktiskt vill föra fram och hur det blir mest verksamt. Kanske ännu oftare efter, genom att vara beredda att finnas kvar och lyssna på andras syn på saken, inte minst på hur vår kommunikation har landat hos dem.
Om kommunikation blir ännu en sak som vi alla ska göra perfekt och helst efter samma mall så ökar vi pressen på oss, vi får svårare att agera snabbt när det behövs och vårt samspel blir dessutom mycket tråkigare.
En varningssignal för mig är när den jag möter (eller jag själv) använder orden ”jag måste bli bättre på”. Då är vi där igen, på platsen där ordet möjlighet har ersatts av plikt. Och då finns det anledning att dels påminna om att kommunikationsmodeller och tips är finurliga, valbara verktyg och inte fastställda i lag, dels närma oss något som förtjänar ett helt eget inlägg, eller flera, nämligen hur vi vill ha kommunikationen med oss själva. Hur mycket ska vi säga till oss själva att vi måste?
Det där samtalet då?
Jo, samtalet där en del av tankarna i det här inlägget finns med, plus en massa andra perspektiv på ansvar, är ett av avsnitten i podden Drömmen om Målajord. Den drivs av Maria Estling Vannestål, och då och då medverkar Lisa Moraeus och jag under rubriken Poddklanen reflekterar där vi tar upp olika lyssnarfrågor och teman. Klicka här nedanför om du vill lyssna på avsnittet om ansvar!
Här stannar jag för den här gången. Önskar dig lagom ansvarsfulla veckor tills vi hörs igen i december!
Sara