Ibland när jag utbildar i att kommunicera på jobbet ingår konsten att leda möten och workshops som en del, det som också kallas för att facilitera. Boken Sätt fart på arbetsmötet av Maria Eliasson och Pia Villför Larsson är en bra och väldigt konkret introduktion i ämnet.
I boken nämns ett till synes simpelt verktyg som många deltagare tar till sitt hjärta med stor entusiasm: parkeringsrutan. Det är helt enkelt en plats, kanske i form av ett blädderblocksblad, där frågor kan ”parkeras”, frågor som är för viktiga för att tappa bort men som inte riktigt passar in eller hinns med i det möte som pågår.
Som sagt: till synes simpelt, men vem har inte deltagit i ett och annat möte där den metodiken (inklusive att följa upp P-rutan förstås) kunde ha gjort stor skillnad? Ungefär samma skillnad som att inte svänga in på varenda visserligen lockande småväg mellan Växjö och Kalmar, om vi nu har sagt att det är från Växjö till Kalmar vi ska ta oss.
Andra varianter av P-rutan kan vara anteckningsbladet/-appen där jag parkerar visst-ja-borde-fixa-tankarna som dyker upp medan jag fokusjobbar med annat. Eller efter-fjällen-listan med det där som jag successivt inser hör hemma efter den annalkande semestern istället för före, som jag trodde från början.
Om de olika varianterna av P-rutan handlar om att samla upp så kan andra mellanrum behövas för att skapa den trygghet som krävs för att väcka vår nyfikenhet och öppenhet.
Nästan alla jag träffar på i mitt jobb, och många andra med, vill bli bättre på det som kallas feedback: att släppa fram sina egna upplevelser, önskemål och behov på ett konstruktivt sätt och att kunna ta emot andras likadant, genom att inte gå i försvar eller bortförklara utan lyssna intresserat och ta till sig det som kan göra positiv skillnad.
För att kunna göra det kan vi behöva lite distans. I en handledningsgrupp kom vi att prata om det som en farstu där andra människors synpunkter får landa innan vi släpper in dem fullt ut. Med den distansen kan det bli lättare att titta på synpunkterna med nyfiket intresse och ställa klargörande frågor – för att sedan välja vad som får komma in i själva huset och påverka hur jag agerar framöver.
En annan bild för ett mellanrum med en liknande funktion är det tomma bordet. I många samtal vill vi ha varandras tankar, åsikter och kanske till och med råd. Men det kan samtidigt kännas utlämnande och lite läskigt: ”Tänk om de andra återkopplar på mitt dilemma som att det egentligen är en skitsak som jag borde klara av i en handvändning!”
När jag handleder grupper går det ofta till så att en person tar upp och beskriver just ett viktigt dilemma. Vi nystar i det en stund och sedan får alla deltagare ge sina inspel och tankar kring det vi just har hört. Men det är alltid den handledde som väljer vad hen vill ta till sig, som om de andra deltagarnas tankar hade lagts upp på ett bord som en tankebuffé, där huvudpersonen nu kan välja att plocka till sig det som känns hjälpsamt.
Om vi breddar perspektivet lite så kan handledningen i sig (mer om den här) kvala in som P-ruta längs den ofta trafikerade vägen med mer eller mindre hetsig trafik. Eller är handledningen mer av en mack, i överförd mening? En plats där vi inte bara stannar till utan också sträcker på benen, kollar däcktrycket och kanske till och med tar oss en glass.
Kanske är jag inte ensam om det automatiska antagandet att allt händer när vi är i rörelse och ingenting när vi stannar upp? Där hamnar jag i alla fall ofta när det går lite väl fort i mitt liv. Och ibland undrar jag om det inte är precis tvärtom.
Så en tredje funktion som ett mellanrum kan ha – utöver att samla upp och skapa trygghet – skulle kunna vara stanna upp helt enkelt. Eller, så himla enkelt är det inte alltid, men när det händer blir det ofta mycket lättare att få överblick och energi för den fortsatta resan. Som en deltagare reflekterade över sin handledning:
”Det känns som om jag släpar hit tunga stenar ibland. Den snabba lättnaden här är som magi.”
Sara