Just nu har jag en deadline satt på det mesta i mitt företagande, och det har fått mig att fundera på alla dessa parallella processer som är igång i mitt och andras liv.
Det är inte så att alla mina jobbprocesser ska avslutas, men de ska vara redo att sättas på paus en månad från och med den 28 mars. Då åker jag till en stuga i Lapplandsfjällen dit skidåkare och skoterfolk kommer på besök och där jag ska vara stugvärd.
(En sådan där sak som man som anställd inte tycker att man kan göra när man har en anställning och som företagare tycker att man inte kan göra för man har ju ett företag. Och nu gör vi det ändå, en anställd och en företagare, om nu inte coronan sätter käppar i hjulet.)
Åter till det där med processer. Jag har fastnat för en modell som brukar hjälpa mig och andra att tänka om det.
Om du undrar så är det en bild av en process, från början till slut. Och om du undrar vad en process är så kan vi alltid konsultera Nationalencyklopedins ordbok:
(utdraget) förlopp som innebär att något förändras eller utvecklas
Tillbaka till modellen: den kallas för Diamond of Participation och är utvecklad av författaren och organisationskonsulten Sam Kaner för att beskriva gruppers samarbete (men den kan förstås användas också i andra sammanhang). Delaktighetsdiamanten kanske kan vara en rimlig översättning till svenska.
Grunden är enkel: en process har en början, en mitt och ett slut. Den öppnas, pågår och stängs. Inga stora överraskningar såhär långt. I modellen (som nästan alltid beskrivs med sina engelska begrepp) kallas de tre faserna för divergence, emergence och convergence.
I den mittersta fasen i ett gruppsamarbete känner många av oss av en viss vilsenhet, frustration och/eller uppgivenhet. Hur länge ska vi vara här? Kommer vi ens vidare? Varför gör vi inte bara på mitt sätt? Va, kommer du med nya idéer nu när vi äntligen börjar bli redo för beslut?
De där upplevelserna är så pass generella hos oss människor att mittenfasen har fått ett namn till, ett öknamn om du så vill: the groan zone (groan=stöna).
Okej, men vad kan en kryptisk och samtidigt basic geometrisk figur säga oss om alla de där processerna som vi jonglerar med i våra liv och yrkesliv?
Mig hjälper den att ställa frågor – till mig själv i liv och yrkesliv och till många av dem jag möter i mina uppdrag.
Det kan vara frågor som:
- Hur ser mina/era processdiamanter ut? Långsmala eller komprimerade? Symmetriska eller inte?
- Vilka favoritfaser har jag/ni som ingår i processen? Väger det över åt något håll?
- Hur ser mina/era former ut för att stämma av var jag/ni är i processen?
- Hur många och vilka mindre processdiamanter finns i den större som jag/ni just nu fokuserar på?
- Hur många processer är igång samtidigt? Hur många parallella processer orkar jag/ni/vi med?
För den som jobbar mycket med grupper, till exempel utbildar, faciliterar workshops eller är ledare finns det många fler lager att hämta i delaktighetsdiamanten och i det som har skrivits om den. Här finns en första introduktion i text och bild, föredrar du film så kan du börja med drygt två minuter här. Sam Kaners bok The Facilitator’s Guide to Participatory Decision-Making står fortfarande på min läselista, hugg in på den om du är extra intresserad.
En helt annan sorts parallella processer
Några rader här ovanför använde jag orden ”parallella processer”. Innan vi lämnar processeriet vill jag skicka med en rätt specifik och spännande betydelse av det begreppet – en betydelse som går mycket djupare än ”saker som händer samtidigt”, djupt ner i våra psyken och med kapillärer längt ut i våra samarbetssystem.
Ett scenario: Säg att jag handleder en grupp kolleger på en arbetsplats. Vi har jobbat mycket med att få till samtal som öppnar för nya perspektiv och handlingsalternativ snarare än att ge råd och annan återkoppling som riskerar att stänga till. Men idag är det som förgjort. De handfasta du-borde-göra-såhär-råden haglar deltagarna emellan, lite snett von oben. Den som får handledning får inga nya förslag från gruppen på hur situationen kan tolkas, inga användbara, lagom ovanliga frågor. Vad är då min första impuls?
Risken finns att den är att förmedla till gruppen att ”ni borde göra så här istället, som vi har jobbat tidigare, och inte så som ni gör just nu, forcerat och utan att lyssna på riktigt”. Och var har jag hamnat då? Jo, i det som kallas för en parallell process – jag återspeglar samma attityder och beteenden som redan finns i systemet.
Om jag lyckas få syn på det som pågår lite utifrån kanske jag istället kan sätta ord på det och be gruppen fundera på hur det känns, hur vi vill ha det och kanske också hur vi hamnade där. Inte omöjligt att det då dyker upp ytterligare en parallell process: säg att gruppen nyligen har blivit tillrättavisad och instruerad av någon på ett sätt som man har upplevt som förminskande och begränsande. Och nu återupprepar man det beteendet gentemot varann.
I litteratur om psykologi och handledning beskrivs parallella processer ofta som något negativt, men det kan förstås vara konstruktiva beteenden och förhållningssätt som smittar från en process från en annan.
En viktig poäng för mig med begreppet är att det påminner mig om hur ofta en process, till exempel i en grupp, är beroende av så mycket annat än det och dem som finns i rummet just för stunden.
* * *
Allra sista funderingen om processer (för idag), jag lovar:
Finns det något i de här tankarna som passar in där du är just nu eller dit du är på väg? Skulle du ha nytta av att pausa dina andra processer några minuter och ta dig en reflektionsstund kring det? På egen hand eller med någon som du tror vill följa med i ditt resonemang?
Sara