Vad är att ta ansvar egentligen? Hur mycket är lagom, och vem avgör det? Om det händer att du och andra omkring dig funderar i de banorna kanske du vill följa med i fem minuters tankar om ansvar i det här blogginlägget? Välkommen!
För varje grupp jag handleder har jag en egen anteckningsbok, gärna återanvänd eftersom jag gillar att hushålla med både små och stora resurser, fysiska och immateriella.
Det finns förstås flera sorters trygghet på jobbet. Men det finns ett specifikt perspektiv på trygghet som tycks ha fått något slags genombrott den senaste tiden, i alla fall i mina flöden av samtal, inlägg och inspirationsläsning.
Så hur har din sommar varit? Skön och avkopplande hoppas jag! Samtidigt vet vi ju alla att det verkligen inte alltid är så. Det där livet knölar med oss emellanåt, även sommartid.
När jag skriver det här är vi alldeles i slutet av juni, eller senare för den delen. Men om vi backar till början av månaden, såg du också dikten Hundra sommardagar flimra förbi i dina medieflöden?
Häromveckan höll jag en workshop om e-posthantering och annan administration, om hur den kan bli mer effektiv och arbetsmiljövänlig.
Du som läser min blogg vet att jag just nu borde befinna mig i fjällen. Det gör jag också, såvitt jag vet när jag skriver det här. Jag ägnar mig alltså just nu åt asynkron kommunikation.
Just nu har jag en deadline satt på det mesta i mitt företagande, och det har fått mig att fundera på alla dessa parallella processer som är igång i mitt och andras liv.
Funderar du någon gång över vardagsskav – privat och professionellt? Vad har du för relation till dem, skulle du säga?
Januari 2021: en om- och nystartmånad med viss uppförsbacke. Vi människor och våra försök att styra våra liv ter sig lite extra valhänta efter 2020. Allt som vi trodde var bestämt som sedan blev inställt, omställt, uppskjutet eller i värsta fall helt rycktes bort från oss …
Dagens tema: utmanande samtal. Jag har en bild av dem som träd, där rötterna, stammen och grenarna står för olika saker som alla har betydelse för hur samtalet utvecklar sig, och hur det känns. Kan den bilden vara användbar för dig?
Struktur på arbetsplatser har annars lite dåligt rykte, som det nödvändiga, fyrkantiga, glädjedödande. Samtidigt säger vi ibland, nästan föraktfullt, att ”kultur äter struktur till frukost.” Hur ska vi ha det egentligen? Är strukturen en kvävande orubblig betongmur eller en svajande lättsprucken kuliss?