Så är det då dags att börja aktivera hjärnan igen efter sommaren. Å ena sidan älskar jag att vara ledig, å andra sidan har jag ofta en förväntansfull känsla av skolstart såhär års.
I år är den känslan särskilt välbefogad: i höst går jag själv en utbildning i kreativa metoder i handledning och grupputveckling samtidigt som jag håller i kommunikationsdelen på en HR-utbildning och startar upp ett utvecklingsprogram för chefer.
Kanske är du också i uppstartstagen för något forum som involverar andra och där du har ett finger med i spelet för utformning och innehåll? Det kan ju gälla något helt nytt eller ett sammanhang som har pausats över sommaren. Kanske helt enkelt det vanliga arbetet med arbetsgruppen, ledningsgruppen eller mötesforumet som du ingår i?
Idag bjuder jag på en modell som jag brukar ha nytta av i sådana situationer, se bilden högst upp i inlägget. Kanske kan den hjälpa dig också att titta närmare på några olika sidor av vad du och människorna omkring dig kan behöva?
”Jaså, den gamla goda kasam-triangeln!” säger du kanske nu. Eller ”Kasam, det har jag då aldrig hört talas om.” Det här verkar vara en modell som är väl förankrad i vissa miljöer och helt okänd i andra.
Så, vad handlar den om egentligen?
Jo, att vi människor mår och presterar som bäst när vi har det som upphovsmannen Aaron Antonovsky kallar för känsla av sammanhang – förkortat kasam. Mycket förenklat skulle vi kunna säga att behållaren för den känslan har tre väggar:
● Meningsfullhet – anknyter till vårt känsloliv: Vi vill känna att vi bidrar, fyller ett behov, har relationer, blir sedda, hörda och uppskattade som personer och i vår roll, och att vår uppmärksamhet och uppskattning av andra betyder något för dem.
● Begriplighet – handlar om vårt intellekt: Vi vill förstå hur saker hänger ihop och hur vi bidrar i det. Vi vill INTE känna oss dumma eller dumförklarade! På jobbet handlar begripligheten om våra konkreta arbetsuppgifter, men också om att förstå hur till exempel rutiner och organisation fungerar och hur förändringar sker.
● Hanterbarhet – är närmast kopplat till själva görandet. Att veta vad som förväntas av oss och att ha förutsättningarna att kunna leverera det, både i form av egen erfarenhet och förmåga, men också genom goda praktiska och organisatoriska förutsättningar.
Åter till vår trekantiga behållare för känslan av sammanhang: Om någon av de här väggarna är för låg eller brister så hjälper det inte hur höga de andra väggarna är – känslan av sammanhang läcker liksom ut där väggen är som lägst. Vi kommer inte till vår rätt och det blir mycket svårare att åstadkomma vad det nu är vi vill göra.
Bara testa att tänka dig en situation där bara två av de tre parametrarna är på plats och det brukar bli tydligt hur viktiga de är, alla tre.
Kasam hos dig och hos mig
Om vi nu återgår till det samarbete eller mötesforum som du eventuellt kom att tänka på i början av det här brevet: Om du skulle pröva att applicera kasam-modellen på det, vad säger det dig? Är alla tre väggarna på plats och ungefär lika höga? Om du känner behov av att stärka förutsättningarna för deltagarnas känsla av sammanhang: vilken av aspekterna känns viktig att lägga fokus på?
Ungefär så brukar jag använda kasam-modellen när jag exempelvis planerar en utbildning:
● Skapar vi ett tryggt och dynamiskt socialt sammanhang – meningsfullhet?
● Får intellektet något att bita i med lagom tuggmotstånd –begriplighet?
● Övar eller knyter vi på annat sätt an till verkligheten – hanterbarhet?
Kasam i digitala och hybrid-möten
Ett verkligt exempel där kasam-modellen har hjälpt mig är när det gäller digitala och hybridmöten. Den som följt mig ett tag vet att jag inte köper det där generella dissandet av helt eller delvis digitala mötesformer. Med rätt insats kan de mötena ge nog så mycket utdelning – och för att lägga energin på rätt insats kan vi ha hjälp av kasam-modellen.
Begripligheten och hanterbarheten kring digitala mötesforum är ju numera mycket god på deltagarnivå, av skäl som vi gärna hade varit utan. På oss som håller i mötena ställs högre krav: att dels ha kunskap om både tekniska finesser och vad människor generellt sett behöver för goda möten, dels utveckla och hålla uppe förmågan genom att lära oss mer – och träna…
Den stora utmaningen med digitala forum, enligt min erfarenhet, är att skapa meningsfullhet: Vi människor behöver få vara människor, skapa relationer, ge och få uppskattning, känna oss sedda, hörda och bekräftade.
Det är sannerligen ingen självklarhet att känna meningsfullhet i fysiska möten heller, men generellt sett är det lättare, med hela vår arsenal av kroppsspråk i bruk, plus relationsbyggandet i pauser och före-/eftersnacket.
Så en tanke att pröva: om du känner att dina digitala eller hybridmöten inte får dig och er att komma till er rätt, titta lite extra noga på aspekten meningsfullhet. Kanske är det genom sprickor i den som känslan av sammanhang rinner ut?
Ett boktips
Vill du fördjupa dig i kasam-modellen så har jag ett boktips, det passar väl extra bra så här i skolstarttider? Jag väljer en bok som bygger på kasam-modellen och andra tankar av modellens upphovsperson Aaron Antonovsky.
Ordet ”salutogent” som används i boktiteln är ungefär som kasam-triangeln: välkänt i vissa kretsar och helt obekant i andra. Det handlar mycket kort om att fokusera på det som fungerar (ordstammen ”salut” har med hälsa att göra) och inte enbart uppmärksamma problemen. Värt ett månadsbrev i sig.
Boken är väldigt uppskattad som kursbok på kommunikationskursen jag nämnde i början av brevet – och den finns också med bland kurslitteratur på utbildningen som jag själv ska gå i höst!
Allt gott och lycka till med sammanhangen!
Sara