De jobbiga samtalen påverkar vår arbetsmiljö. Det är lätt sagt att vi ska se på dem och annat organisatoriskt gnissel som tillgångar och möjligheter. Om vi nu vill det, här kommer fyra tips som kan hjälpa oss att faktiskt orka.
Vad far genom ditt huvud när du möter en ”jobbig jäkel” i ditt sammanhang, och hur påverkar det hur ni lyckas nå fram till varandra? Kan fem möjligheter med skaviga samtal väcka din nyfikenhet och göra mötena mer välkomna?
Ibland är det det vi behöver vara: en jobbig jäkel. För vår egen skull, för andra, för verksamhetens eller till och med samhällets bästa. För att inte vara en liten lort. Här kommer sju tips på F, plus ett extra, om att vara en jobbig jäkel.
Det finns ett mellanrum mellan behov och beteende som vi lätt missar. Därmed missar vi också många möjligheter till gemensamma lösningar och flexibilitet, som den mellan 16 kilo packning och ett ombyte nerproppat i datorfodralet.
”Händer det att du försöker vara mer effektiv än du är?” Är det fler än jag som skulle svara ja på den frågan? Hur kan det påverka oss att släppa taget om den strävan, och vad har en självgående gräsklippare med saken att göra?
Nog kan vi väl alla samtala? Och ändå går det sådär emellanåt. Vilket är ditt färskaste exempel på skavig samtalssituation? Månadens modell kan vara ett verktyg för att utforska den och hitta parametrar att skruva på.
En person ber dig om hjälp. Hedrande och viktigt! Nu vill du verkligen vara till nytta och bidra med allt du kan. Men så efteråt känns det som att ni inte riktigt möttes. Hur kan en ryggsäck och ett bord hjälpa i ett sådant läge?
Ännu en enkel modell om förändring, särskilt inriktat på när vi hamnar på ena eller andra sidan av gungbrädan för och emot. Hur gör vi för att dels vara tydliga med var vi står, dels visa intresse och respekt för den andra sidan?
Kanske är du den som behöver förändra något i ditt eget liv eller yrkesliv, eller är du snarare den som vill få med någon annan i en förändring? Här kommer en (skenbart) enkel modell, som rätt använd kan säga mycket om förändring.
”Jag/Vi har kört fast på en grej”. Det är en vanlig ingång när någon kontaktar mig för första gången. Vad är det som gör att problem ibland snarare ”löser upp sig” än ”blir lösta” i handledning? En modell och en övning ger idéer.
Vad kan hända på jobbet när någon i all enkelhet samlar ihop en grupp personer som tycker/vill/behöver samma sak, och som därigenom bidrar till helheten? Här kommer två exempel – om skräddarsydda fikaträffar och besparingstänk.
Till mitt kontor hör en innergård där jag brukar parkera min cykel. För ett tag sedan fick vi uppmaningen att märka upp våra cyklar inför en rensarrunda i cykelställen. Min lilla lapp lärde mig en del om hur kommunikation smittar.