På cykelvägen in till kontoret idag tänkte jag på självmedkänsla som tema för det här blogginlägget. Det började, som vanligt, med att jag själv försökte tillämpa den.
När jobbet går lite trögt såhär i uppstarten efter semestern så kan jag bli lite hård mot mig själv. Typ:
”Vad har du att gnälla över? Du jobbar ju med precis det du vill, du har hittat kloka kunder som har förmågan att omsätta det du bidrar med, du styr det mesta av din tid själv och för övrigt lever du i ett fritt land, har massor av snälla människor omkring dig och äter dig mätt varje dag. Bara skärp dig och kör på!”
Allt det där är ju sant, men att trycka upp det budskapet i nyllet på mig hjälper föga. Så jag testade en annan variant:
”Du, det är inte konstigt att du känner en del krav på dina axlar och att det tynger ibland. Allt i ditt jobb hänger på dig som motor – att hitta uppdrag, att leverera, att hålla koll på ekonomin, att hitta utvecklingsstrategier framåt. Och det finns grejer i ditt liv som tar energi och väcker oro. Människor omkring dig som kämpar med hälsa och kraft. Och så denna galna värld ovanpå alltihop. Försök att göra det du gör med en hand på din egen axel!”
Båda berättelserna är sanna. Men när jag bara tar in den första blir jag lätt hård mot mig själv, driver på, känner mig jagad och forcerad. Det skapar inte något vidare kreativt klimat i min interna arbetsmiljö.
När jag lyssnar mer på den andra, snällare berättelsen känner jag hur kroppen mjuknar, det känns som att få ett kärleksfullt leende och en klapp på kinden av någon som påminner mig om att jag gör så gott jag kan. Från den känslomässiga platsen är det så mycket lättare att prioritera, se livet och arbetslivet som en spännande resa, möta andra med samma värme som jag ger mig själv.
Ni som känner och följer mig vet att jag jobbar en del med kreativa metoder, som att använda leksaksfigurer i handledning (enligt en metodik som kallas tejping). Här är figurerna som jag förknippar med de båda berättelserna:
Hunden – kraftfull och samtidigt strykrädd. Den driver på mig som en strategi att skydda mig från misslyckanden, skam och annat elände. Men som alla rädda hundar är den opålitlig, den kan lätt misstolka situationer och hugga hårt för minsta lilla. Och det är i första hand mig den hugger.
En farmor à la Bamses – som för en lång lista över alla mina förtjänster och allt gott jag gör för världen. Obrottsligt lojal och möjligen lite närsynt, alltid redo att bjuda på en fika och inte minst sitt rogivande sällskap. Klart hon vet att jag inte är perfekt och tabbar mig ibland – och aldrig är jag så välkommen till hennes köksbord som då.
Numera finns det forskning på att människor med en alltför aktiv strykrädd hund – eller vad var och en nu vill kalla sin inre kritiska röst för – riskerar högre stressnivåer och större svårigheter att ta sig ur depressioner. Det finns liksom ingenstans att freda sig när en av de starkaste stressfaktorerna kommer inifrån en själv. Här kan du läsa mer om compassionfokuserad terapi, inklusive populärvetenskapliga boktips och allt.
Så – ska vi nu också börja slå på oss själva för att vi har en högljudd ilsken hund inom oss? Nej så klart, det gör ju ingen människa gladare. Och ingen hund heller.
Hunden kan behöva lite gränser satta med fast hand, men framför allt kan vi vinna på att bussa farmor på hunden. Låta henne sätta ord på och visa uppskattning för att hunden gör det hen gör utifrån tidigare erfarenheter och en önskan om att skydda oss. Och sen, när hunden blivit lite tryggare, träna den i att tagga ner och inte tolka alla situationer till det värsta.
Nu när jag har skrivit det här blir jag förstås nyfiken: Hur ser figurerna bakom dina inre röster ut? När får din motsvarighet till hunden fritt spelrum och när lyckas din farmor nå fram och lugna dig? Hur har ditt samspel med dem utvecklats över tid? Vad skulle du vilja säga till dem? Tacka dem för? Be dem om?
Själv är jag plötsligt i slutet av ett blogginlägg efter att bara ha låtit tankarna löpa. Det vet både hunden och farmor att det inte alltid är så det går till när de här inläggen ska skrivas.
Så jag säger väl tack farmor för att du fick mig att tagga ner där under cykelturen till kontoret. Och tack hunden för att du kom till ro och låg stilla vid mina fötter medan jag skrev. Tack också för att du emellanåt lät ditt vakande öga skanna av omgivningarna efter hot och faror. Det gav mig lek- och skrivro.
Allt gott!
Sara