Känner du igen det här scenariot: En person ber dig om hjälp. Hedrande och viktigt! Nu vill du verkligen vara till nytta och bidra med allt du kan.
Men så efteråt känns det som att ni inte riktigt möttes, den andra personen gick nästan lite i försvar och själv tycker du att dina kloka råd och förslag inte fick den respons som de väl ändå borde förtjäna.
Händer detta bara mig, eller dyker det just nu upp ett exempel också hos dig som påminner om det här scenariot?
Om du kom att tänka på en situation, håll den i minnet så länge så får vi se om du kan koppla den till dagens modell från Bygga samarbete, som just handlar om när vi vill hjälpa andra människor komma vidare.
”Modellen” den här gången är egentligen två bilder, symboler eller saker: en ryggsäck och ett bord.
Med jämna mellanrum utbildar jag i coachande förhållningssätt, och där kommer de här bilderna in på ett tidigt stadium. Och det behövs, för när coachande förhållningssätt kommer på tal händer det att också de mest ambitiösa deltagare pustar och himlar lite med ögonen:
”Jag veeet att det är jättebra att låta folk hitta lösningarna själv, men det är ju så himla svårt att hålla igen med sina egna idéer!”
”Ja, och så är det ju ofta bråttom också.”
”Och de som kommer till mig säger att de verkligen vill veta vad jag tycker.”
Så vilken nytta kan vi ha av en ryggsäck och ett bord när vi möter någon som vill ha vår hjälp?
Såhär hjälper de här symbolerna mig:
Ryggsäcken får symbolisera allt det som personen jag möter redan har med sig. Från hela livet förstås, men kanske särskilt kring den fråga som hen vill ha hjälp med, och där jag har fått eller tagit mig uppdraget att försöka hjälpa till.
Det som lätt händer i en sådan situation är att vi som ”hjälpare” ganska snabbt börjar komma med råd och förslag. För att använda våra bilder: vi försöker trycka ner nya tankar och idéer i den andre personens ryggsäck utan att ens veta vad som redan finns där.
Det kan göra att personen som sökt upp oss känner sig trängd och inte helt förstådd. Inte konstigt: om vi inte riktigt har koll på frågeställningen, vad personen själv tänker eller vilka lösningar hen redan har tänkt på eller prövat, då ska vi ha en väldig tur om våra förslag och råd råkar pricka rätt och passa in som ny packning i ryggsäcken.
Tid
Så en sak som behövs är lite tid. Tid för personen att få plocka upp ur sin ryggsäck det som är viktigt för just den här situationen.
Att använda ett coachande förhållningssätt är att intresserat och icke-dömande följa en person när hen packar upp tankar, känslor, resurser och tidigare erfarenheter ur sin ryggsäck och ställer dem på… ett bildligt bord.
När de olika sakerna ligger där på bordet kan vi tillsammans undersöka dem lite försiktigt: ”Vill du berätta mer om den där liknande erfarenheten som ligger här borta?” ”Hur säker känner du dig på att den där tanken stämmer med verkligheten?”
Många situationer löser sig redan här. Den som bett om hjälp ser själv vad som legat och tyngt i ryggsäcken utan att höra hemma där eller vilket sätt att försöka lösa situationen som känns som det rätta. Inte så konstigt att nya tankar dyker upp i det här läget: det är en himla skillnad på att försöka tänka igenom vad man har i ryggsäcken medan det ligger kvar där, jämfört med att se det framför sig där på bordet.
En plats för dina bidrag
Bordet kan också ha en annan funktion: du som fått det hedrande uppdraget att hjälpa någon annan kan ju mycket väl ha användbara tankar och idéer att bidra med. Om du då kan lägga fram dina tankar på bordet – gärna efter att ha bett om lov – snarare än att försöka trycka ner dem i den andres ryggsäck så uppnår du flera fördelar:
● ni kan tillsammans titta på dina bidrag till bordet och fundera på hur de passar med det som personen själv har packat upp
● den du möter känner sig mindre trängd och mer betrodd att själv avgöra vad som fungerar och inte, vilka av dina tankar som hen vill plocka ner i sin ryggsäck för framtida bruk.
Varför är det då så svårt?
Jag håller med deltagarna på mina utbildningar och cheferna jag möter i handledning: för de flesta av oss är det inte lätt att bemästra ett coachande förhållningssätt. Det finns en anledning till att seriösa coachutbildningar är omfattande; själv har jag gått en utbildning till handledare över två år för att kunna vara till hjälp i den rollen.
På sätt och vis är det ändå lite märkligt att det känns så svårt. Borde det inte vara enklare att luta sig lite tillbaka och låta personen som äger frågan göra det mesta av jobbet?
Jo, så blir det faktiskt med tiden. När man tränat sig i vilka frågor man kan ställa och börjat lita på att det faktiskt ger mer på längre sikt att låta en person råda över sin egen ryggsäck, då kan man börja fokusera på att erbjuda ett tryggt samtalsklimat och ett stadigt bord att packa upp och möblera om tankar på.
Och kan det ibland vara lätt?
Att bli riktigt fena på det här tar som sagt tid, men en medvetenhet om vilket förhållningssätt man vill sträva efter kan göra stor skillnad, och där hoppas jag – eller faktiskt vet – att bilderna här ovanför kan hjälpa till.
Som pepp: citat ur ett mejl från en person som gått en utbildning där vi jobbar med coachande förhållningssätt en halvdag, bland många andra kommunikationsvarianter:
Jag fick faktiskt stor hjälp av det jag lärt mig i kursen! 😃 Jag använde mig av ett coachande förhållningssätt i mitt möte med honom och det kändes som rätt approach här och han skrev faktiskt efter mötet och tackade för bra samtal. 😊 Kul!
Så vad tänker du, nu när du har läst om ryggsäckar, bord och coachande förhållningssätt? Det där exemplet som du (kanske) hade med dig genom läsningen – får du några nya tankar om det? Fånga upp dem i så fall, syna dem på ditt bord och plocka ner det som känns viktigt i din ryggsäck. Och om du vill: dela med dig!
/Sara