Jag spritter upp ur tuppluren på soffan av att telefonen ringer. I luren hör jag Kjells röst, mannen som ska bli min första chef efter studietiden vid dåvarande Högskolan i Växjö. Kjell ringer för att erbjuda mig ett vikariat just där, på högskolan. Lätt sömndrucken tackar jag ja och efter lite praktiska resonemang avslutas samtalet.
Då börjar jag vakna till på riktigt och inser… att jag missat att löneförhandla! Å ena sidan taffligt, å andra sidan rimligt med tanke på nyvakenheten. Något flyger i mig och jag ringer upp igen.
Berättar jag för Kjell att jag låg och sov när han ringde? Det minns jag inte riktigt, det hade kanske inte varit den bästa reklamen för hans blivande medarbetare. Men jag ber att få löneförhandla även om jag redan tackat ja till jobbet. Det får jag. Efter att vi justerat upp lönen några symboliska hundralappar avslutas samtalet med att Kjell säger: ”Nu får du lova att inte ringa upp igen på en stund.” Det lovar jag.
* * *
Den här berättelsen är alltså från slutet av min studietid. Att jag fortfarande minns situationen beror nog på att det var något stort för mig då: jag nöjde mig inte bara med att tänka ”Gjort är gjort.” och förbanna mig själv för min flathet. Istället gav jag mig tillåtelse att i alla fall ställa frågan om att få göra om. Jag gav mig själv en kärleksfull bakläxa.
När jag idag utbildar och handleder chefer och andra, ofta med kommunikation i fokus, märker jag att inte alla har med sig den kärleksfulla bakläxan som verktyg i kommunikationslådan. Synd, för den kan vara påfallande användbar, i så många olika sammanhang.
Vi tror så ofta att vi i knepiga situationer måste göra rätt från början, annars har vi försuttit vår chans och får skylla oss själva. Punkt.
Det är mycket begärt: att säga eller göra exakt ”rätt” sak, helt utan betänketid!
Så gör folk i filmer. De levererar en slagfärdig oneliner som lämnar motparten mållös och besegrad.
Men för det första: det har suttit manusförfattare och vänt på de där replikerna åravis innan de hamnar på vita duken. Och för det andra: är det ens det vi vill – att lämna motparten mållös och besegrad? Det blir ju inte mycket till konstruktiv kommunikation av det.
Så några poänger med den kärleksfulla bakläxan:
● Du kanske kan få något som du annars skulle gå miste om.
● Du slipper undra hur det kunde blivit.
● Du står upp för dig själv genom att i alla fall försöka.
En kusin till den kärleksfulla bakläxan är Hur-blev-det-här-för-dig-uppföljningen. Här kanske vi själva är helt nöjda med utgången av ett samtal, men det kan finnas anledning att undra hur det hela landade hos den vi samtalat med. För att frågan var känslig, för att personen inte var förberedd, för att jag själv undrar om jag var lite burdus eller tillräckligt tydlig eller något annat.
Att då återvända till personen och kolla läget kan till exempel bidra till att:
● personen känner sig sedd av dig och viktig för dig – relationen kan stärkas.
● du kan få veta viktiga saker – om den andra personens perspektiv och om hur du har uppfattats.
● ni båda slipper lägga energi på att mala, älta, undra – hur det blev, hur ni uppfattades, vad den andre tänker och känner.
En gemensam poäng med båda de här kommunikationsverktygen är att om du gör det inspirerar du andra att våga göra samma sak.
I handledning ligger vi nära de här verktygen, även om vi befinner oss ”backstage”. Vi går tillbaka, eller framåt i tiden, till viktiga situationer – sådana som väcker frågor, varit/kan bli jobbiga eller (som i mitt exempel med Kjell här ovanför) gick och kändes oväntat bra. Och så utforskar vi.
Ibland leder handledningen till att den handledde tar med sig en kärleksfull bakläxa eller en Hur-blev-det-här-för-dig-uppföljning tillbaka ut i verkligheten. Eller så väljer hen att rusta sig för kommande liknande situationer, kanske genom att pröva olika ageranden i handledningsrummet eller tänka ut några verkligt hjälpsamma oneliners eller mikromanus, som jag skrivit om tidigare.
Avslutningsvis ytterligare ett exempel på arenor för kärleksfulla bakläxor: familjelivet. Och här kommer min färskaste inspiration från ett kanske lite oväntat håll: en podd om att leva i polyamorösa relationer.
Man kan säga att jag har en spanare i polyvärlden, som förser mig med tips om bland annat poddar där ämnet, snarare än polyamori i sig, är kommunikation – något som verkligen ställs på sin spets i normbrytande relationer utan kulturella facit och med flera aktörer involverade.
Häromdagen fick jag tips om det här poddavsnittet, som ger ett verklighetsbaserat exempel på hur den kärleksfulla bakläxan kan fördjupa relationer, skapa god stämning på riktigt och forma en vacker pärla kring ett vardagsskav, som frågan om vad som ska ätas och vem som ska laga det.
Nu vill jag önska dig lycka till med dina kärleksfulla bakläxor, om du väljer att pröva. Hör gärna av dig och berätta hur det blev!
Allt gott!
Sara