Foto: Antonio Araujo/Unsplash
Ibland är det det vi behöver vara: en jobbig jäkel. För vår egen skull, för andra, mer utsattas skull, för verksamhetens eller till och med samhällets bästa. För att, med Jonatan Lejonhjärtas ord, inte vara en liten lort.
Få av oss längtar efter de situationerna, inte jag heller. Men det är inte ovanligt att vi kommer in på det i mina utbildnings- och handledningssammanhang – att ibland ingår det i vårt uppdrag, och ibland också i uppdragen hos personer vi möter. Vi behöver helt enkelt kunna både vara och möta jobbiga jäklar ibland.
Här kommer sju F om att vara en jobbig jäkel, på ett så konstruktivt sätt som möjligt:
Förtroendekapital är till för att användas
Det är inte den som har mest på banken när hen dör som vinner, och detsamma gäller förtroendekapital, som dessutom tenderar att bli urholkat om andra – och jag själv – märker att jag duckar i viktiga frågor för att hålla alla på gott humör. Är det till och med så att ett stort förtroendekapital kommer med ett särskilt ansvar att sätta ord på det som behöver sägas?
Fega inte ur i förväg
Det är förstås viktigt att värna om min egen trygghet exempelvis på en arbetsplats. Men om jag inte har prövat att förändra något så kan jag inte veta om det går. Folk är i allmänhet klokare än vi tror, särskilt om vi kommunicerar med dem som om de vore det.
Om det känns riskabelt att ta upp något kan jag börja med att pejla läget med personer som står lite närmare mig än dem jag ser som mina främsta meningsmotståndare. Om möjligt: låt pejlandet ta lite tid; om jag väcker en ny fråga kan människor omkring mig behöva lite tid att komma ikapp mig.
Finn min flock – om det finns någon
Det här har jag skrivit om tidigare (se ”Exempel 2” i inlägget). Jag tycker det är en ganska självklar men lite bortglömd strategi i vårt individcentrerade samhälle. Så länge vi inte har prövat att söka stöd hos andra kan vi inte säga att vi har använt alla våra resurser fullt ut.
När flera betrodda personer i en organisation för fram samma synpunkt får det en ännu större tyngd än om en person gör det. Vi kan också fungera som kloka bollplank för varann och som vittnen till vad som händer.
Formulera mig så sakligt jag bara kan
Det här kan vara ett jobbigt steg när många tankar och känslor är i svang samtidigt! Här kan det behövas en hel del både självrannsakan och sortering: Vad tycker jag är viktigast att försöka förändra? Vem är det jag vill nå fram till i min kommunikation? Vilka argument kan ge störst gehör? Hur kan jag visa att jag verkligen vill gott?
Och inte minst: Är det några av mina reaktioner just nu som är skuggor från tidigare erfarenheter snarare än relevanta i nuet? (Vilket inte gör dem mindre intressanta eller viktiga för mig att hantera, men kanske i ett helt eget spår, skilt från min kommunikation i sakfrågan.)
Följ regelverk, kontaktvägar och hierarkier – tills jag når vägs ände
Det ger alla inblandade en chans att visa lyhördhet, mottaglighet för sakargument med mera – och de förmågorna kan faktiskt vara större än jag tror! Det ger mig också möjlighet att säga att jag verkligen har prövat på flera sätt innan jag eventuellt går vidare.
Finns det en visselblåsarfunktion i sammanhanget kan den förstås vara ett alternativ att överväga, men finns chans till en förtroendefull direktkontakt så är det att föredra.
Förlita mig på mitt sätt att kommunicera
Har du också följt resonemangen kring avgående statsepidemiolog Magnus Gissléns dramatiska sorti, där han i flera olika kanaler har fört fram sina åsikter om Folkhälsomyndighetens brister?
Något som slår mig när jag tittar på Magnus Gissléns serie av LinkedIn-inlägg är att han inte precis följer regelboken med handgrepp för att göra film för sociala medier, och att han når fram ändå. Eller kanske just därför?
Genom att utgå från mitt föredragna sätt att kommunicera skapar jag en känsla av hemmaplan. Om jag till exempel blir sakligare och modigare per mejl än i irl-möten kan jag styra mot det förstnämnda när det är möjligt.
Fånga upp erfarenheter längs vägen och efteråt
Hur det än går så finns det något att lära. Genom att stanna upp längs vägen och reflektera, gärna med en klok och trygg person som bollplank, så kan jag göra klokare val i nästa steg, lära mig mer om mig själv och om den process som pågår.
När en process är någorlunda avslutad hastar vi gärna vidare till nästa istället för att fånga upp lärdomar och erfarenheter; vilket kan leda till att vi snarare upprepar än bygger vidare på våra tidigare upplevelser, och kanske fyller på med obearbetade känsloreaktioner som långt senare kan få oss att agera på ett sätt som uppfattas som irrationellt, till och med av oss själva.
Det här är också en plats för självmedkänsla – hur det än gick så gjorde du ett (och här kommer visst ett åttonde F):
…försök!
Detta var alltså åtta F om att vara en jobbig jäkel. Var det något av dem som talade lite extra till dig? Berätta gärna – och varmt lycka till med att vara jobbig när det behövs!
Sara