Till mitt kontor hör en innergård med cykelställ där jag brukar parkera min cykel. För något år sedan fick vi hyresgäster uppmaningen att märka ut våra cyklar så att kvarlämnade herrelösa fordon skulle kunna rensas ut.
I all hast klippte jag en bit av en gammal musmatta där jag textade ”SARAS CYKEL” med röd permanent penna. Satte fast lappen på cykeln och kände mig nöjd. Lite klurigt ändå, att göra en både återbrukad och återbrukbar ”lapp” för ändamålet.
Lite mindre klurigt tyckte jag någon vecka senare när jag för femtielfte gången läste ordet ”CYKEL” på lappen. Ett ord som på kommunikationsspråk skulle kunna kallas för redundant information, eller på enklare svenska: överskottsinformation.
Hur tänkte jag där? Vem som var kapabel att läsa lappen skulle ha nytta av informationen ”CYKEL”, liksom?
Cykelrensningskampanjen tog slut och jag tog bort min lapp.
Så nyligen var det dags igen: ”Vänligen märk upp era cyklar…”.
Mycket nöjd tog jag fram min stadiga lapp ur skrivbordet och insåg att där, i skrivbordslådan, var den redundanta informationen plötsligt inte alls onödig. Att det stod ”CYKEL” på lappen hjälpte mig komma ihåg vad den var till för, och att ha sett de där orden varje gång jag öppnat lådan gjorde att jag faktiskt kom ihåg att den fanns när jag behövde den igen.
Slutsats 1: Samma information kan vara fullständigt överflödig i ett sammanhang och oväntat värdefull när den förflyttats till ett annat.
När jag ett par dagar senare tog min välmärkta cykel ur cykelstället föll blicken på cykeln bredvid. Också den var märkt med en lapp, fastsatt på ungefär samma sätt som min, fast med texten ”Antons cykel”. Ett par dagar senare dök det upp ytterligare en märkt enligt samma princip: lapp (i varierande material), fastsatt med hjälp av hål med iträdda snören och märkt enligt formeln ”Nnnnns cykel”. Några sådana lappar fanns inte – utöver min – vid förra märkningstillfället.
Slutsats 2: Jag har startat en trend!
Slutsats 3: Även mycket små variationer i kommunikation tenderar att smitta, också mellan människor vars cyklar känner varandra bättre än människorna själva gör. (Anton och jag har fortfarande aldrig mötts.)
Om nu kommunikationsformer smittar under såna förutsättningar, hur blir det då inte mellan personer som känner, ser upp till och/eller är beroende av varann?
Och hur vill du använda denna kommunikationens fjärilseffekt i dina sammanhang?
För egen del funderar jag på: hur jag hälsar och på vilka, hur jag reagerar när jag eller någon annan har gjort ett misstag, vad jag kan ge när jag råkar ha energi över för det lilla extra och hur jag vill markera när min gräns är nådd. Och så vidare…
Cykelmärkningslappen får bli ett exempel i det lilla på något mycket större.
Det är både läskigt och hoppfullt att vi kan göra en sådan skillnad. Eller hur?
Allt gott!
Sara