Nog kan vi väl alla samtala? Och ändå går det sådär emellanåt. Om du tänker efter en liten stund så gissar jag att du kommer på någon återkommande samtalssituation som du tycker haltar en del, men som du ändå inte vill eller kan välja bort. Stämmer det?
Månadens modell kan fungera som ett verktyg för att granska den där samtalssituationen och hitta parametrar att skruva på. Samtalstriangeln, som modellen heter, visar helt enkelt på de tre huvudsakliga beteenden vi har tillgång till i ett samtal: att dela med oss, att lyssna och att ställa frågor.
Ett sätt att använda modellen är att fundera på: Hur ser de där tre triangelbenen ut för mig och för min samtalspartner när samtalen flyter på respektive när de lämnar mig frustrerad och missnöjd?
● Tar jag eller den andre upp allt syre genom att berätta om vårt i oändlighet?
● Ställer någon av oss frågor utan att vara genuint intresserade av svaren, kanske mest för att undvika en möjligen obekväm tystnad?
● Hur ofta lyckas vi lyssna på riktigt, så att både vi själva och den vi pratar med upplever kontakt, och så att det som sagts hinner landa innan det bollas vidare?
Hur ser ditt samtalsscenario ut, det där som skaver? Har skavet något att göra med hur ni växlar mellan dela, fråga, lyssna?
Och om vi istället vänder på bilden: kan du i fantasin föreställa dig hur det skulle kunna se ut som bäst? Hur känns det då, hur ser ni på varandra, hur går samtalet?
Om du får fram en sådan bild, fundera lite extra på: vem är DU i det samtalet? I tanke, känsla och agerande. Eftersom det är den delen av samtalet som du framför allt kan påverka så är den delen av din fantasibild den mest intressanta.
Finns det något som kan föra dig närmare den bilden, något du kan ta med dig in i den där skaviga samtalssituationen nästa gång den dyker upp? Inte nödvändigtvis en patentlösning som du satsar allt på, utan hellre en liten försöksballong till förändring hos dig som du med nyfikenhet kan studera effekten av.
För att låna ett citat av psykoterapeuten och parterapeuten Esther Perel:
Det krävs två personer för att skapa ett mönster
men bara en för att bryta det.
Åter till samtalstriangeln. Jag har hittat den i boken Bubbelhoppa – en metod för att förstå andra, av Emma Stenström som är lärare, forskare och chef vid Handelshögskolan i Stockholm.
I boken finns en mängd tips om hur vi kan samtala bättre, inte minst med personer som befinner sig i en annan ”bubbla” än vi själva när det gäller till exempel livsåskådning, politik eller bakgrund.
Några exempel:
● Sätt en intention för samtalet, något om vad du vill uppnå och hur du vill förhålla dig under tiden.
● Träna på att lyssna utan att börja fundera på vad du ska svara.
● Agera när någon tar över samtalet. (Här föreslår Emma en riktig pang-på-replik: ”Jag märker att du inte ställer några frågor om mig.”)
Några tips som dyker upp hos mig, inte minst när det gäller skaviga samtal som återkommer:
● Fundera i förväg och förbered några frågor eller repliker som möjligen kan få in er på ett nytt spår. Att förbereda är inte fusk!
● Överväg att ”metaprata”, det vill säga öppna för ett samtal om hur ni samtalar med varann. Istället för att kritisera kan (den uttalade eller outtalade) ingången vara ungefär såhär: ”Jag har en känsla av att vi skulle kunna utveckla våra samtal så att de blir ännu mer intressanta och givande för oss båda. Vad tänker du om det?”
● Och så ett sista tips, som får bli en påbyggnad av Emma Stenströms modell: Fundera på om det är läge att skruva på tempot i era samtal. Synkar ni där, eller hamnar ni i otakt?
Av naturliga skäl blir det lätt den med högst tempo som styr samtalet, den med lägre tempo har liksom svårt att hinna få fatt i rodret. Det ben i triangeln som är mest sårbart för högt tempo är lyssnandet, särskilt om man i lyssnandet lägger in att ett budskap inte bara ska uppfattas av öronen utan också landa och processas.
Tänk om vi skulle pröva att samtala mer som om vi skickade en ballong i luften mellan oss än som om vi spelade bordtennis?
Jag hävdar inte att samtal i ett lägre tempo automatiskt blir ”bättre”, men min övertygelse och erfarenhet är att vi är fler som kan utvecklas som samtalare genom att pröva att sänka vårt tempo än att höja det.
Vad tror du om det – i allmänhet och för din egen del?
/Sara