Funderar du någon gång över vardagsskav – privat och professionellt? Vad har du för relation till dem, skulle du säga?

För min del är relationen ganska spretig och tar sig många uttryck:

I min förtjusning i att minska de praktiska gnisslen genom små förbättringar i vardagslivet (som en hårklämma runt de hopvirade hörlurssladdarna för att förhindra trassel).

I samtalen jag för med gnaget som emellanåt väcker mig en bra stund före klockan.

I tillfredsställelsen när en handledningssession startar i en vardaglig irritation och landar i en viktig insikt på en helt annan nivå – om vad personen, gruppen eller organisationen faktiskt behöver.

Mitt i allt detta ser jag en tendens: jag tror jag håller på och uppvärderar skaven, gnisslet och småirritationerna i livet (utan att de blir ett dugg mer bekväma för det). Så dagens reflektionsresa med Bygga samarbete rör sig kring det temat: Varför, var och hur utforska vardagsskaven?

Varför?

När jag nu har funderat ett tag hittar jag ganska många resurser som vardagsskaven kan bära med sig:

  • De innehåller information – om personen som upplever dem och/eller om förutsättningarna runtomkring.
  • De innehåller energi. Friktion = energi (gammalt ordspråk från fysikdjungeln). Den som inte bryr sig blir heller inte irriterad. Den som blir irriterad bryr sig, och lägger en del av sin engagemangsenergi på det som irriterar.
  • De bär med sig förbättrings- eller rentav innovationspotential.
  • De bär också med sig något som snarare är en risk än en resurs: krispotential – om de sväller upp istället för att ebba ut eller hanteras på något sätt.

Och så några av de mer förrädiska drag jag har upptäckt såhär långt:

  • Den där informationen som skaven innehåller kan vara väl förklädd emellanåt. Bakom den enkla lösningen eller tydliga syndabocken kan det finnas helt andra bakgrunder och behov, som är svårare att locka fram i ljuset.
  • Vardagsskav verkar vara vanedjur. De tycks plöja upp sina fåror i våra nervsystem och fikabordsamtal och sedan återvända dit, utan att kolla om anledningen till att mata på där finns kvar.
  • Här finns säkert mer att fylla på med – har du något?

Var?

Inom oss

Just nu läser jag en bok med den lätt provocerande (skavande?) titeln Embracing Anxiety. How to Access the Genius of This Vital Emotion. Författaren Karla McLaren driver tesen att våra känslor inte ska ses som ovidkommande, irrationella störningsmoment utan istället som en oumbärlig del av vår kognitiva förmåga. En del som vi behöver lära oss kommunicera med snarare än hantera, paketera, rakt av acceptera eller vifta bort, för att få tillgång till deras budskap. Ett spännande perspektiv!

På jobbet

Ingenstans frodas väl skaven så som i våra relationer! Om vi fokuserar på jobbet: Just nu, när vi träffas mindre irl och mer digitalt, behövs vi nya sätt att fånga upp signalerna hos varandra som berättar om hur vi mår och förhåller oss till jobbet – inte minst en viktig utmaning för alla ledare.

En annan aktuell fråga med skavanknytning: Hur odlar vi våra jobbrelationer på distans så att det finns tillräckligt mycket i den positiva vågskålen när de mellanmänskliga skaven dyker upp? Nu när vi har färre relationsbyggande samtal och mer tid på behändiga men ändå trubbiga kommunikationskanaler som e-post och digitala möten.

Vardagsskaven har funnits med sedan länge som variabel i olika organisationsteorier, till exempel i lean production och kaizen-perspektivet. Där lyfts arbetet med små, ständiga förbättringar fram som en framgångsfaktor. Är det inte mycket så vi jobbar just nu, när vi försöker justera vår distanskommunikation så att den inte bara ger informationsutbyte, utan också stärkta relationer och energipåfyllning?

Hur?

Så om man nu vill se vad de där skaven egentligen vill – hur gör man? När jag samlar ihop vad jag har läst mig till och erfarit själv så hittar jag en mängd användbara ingångar:

  • tid – för att först ens lägga märke till, sedan utforska det som skaver och gnisslar
  • nyfikenhet – ger en lättare hand i utforskandet än skarpt resultatfokus
  • respekt – för att det kan finnas något viktigt bakom också det som känns futtigt
  • medkänsla – med mig själv, med andra och kanske med själva skavet i sig – som om det vore en övertrött unge som verkligen behöver något men inte riktigt lyckas formulera sig
  • distans – att få ut det som snurrar utanför en själv genom att sätta ord på det: tala högt för sig själv, skriva ner, berätta för en god lyssnare – som kanske dessutom är en god frågare
  • öppenhet – för olika verklighetsbilder och behov. Har du kanske också hört Björn Natthiko Lindeblad tala om magin i mantrat ”Jag kan ha fel”?
  • beredskap att kommunicera – när skaven, som så ofta, berör människor omkring oss

Och nu då?

Så, nu börjar vi närma oss ankomststationen för den här reflektionsresan. Jag misstänker att du som har följt med mig hit delar mitt intresse för vardagsskav, möjligen delar vi också en kluven inställning till dem.

För min del väcks tanken: Kanske är det ”skav management” eller ”skav-förädling” jag jobbar med i handledning och liknande sammanhang som jag tycker är så meningsfulla? Men så tänker jag då rakt inte när skaven väcker mig tidigt på morgonen med misstroget tjat om vad jag kan tänkas glömma under dagen.

Och du: Hur umgås du och dina skav i vardagen? När ställer de till det för dig eller sammanhanget du finns i? Och har du någon gång varit med om att hitta ett guldkorn i en skavande vardagssko?

Berätta gärna – för mig, för någon i din närhet eller för dig själv.

Sara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.