Häromveckan deltog jag i ett möte för kursledare i en digital utbildning. Inför det försökte jag samla mina tankar och bästa tips för att få det digitala utbildningsrummet att funka lika bra som det fysiska. Det blev en hel liten modell faktiskt, eller i alla fall fem nyckelord i en ring, och dem tänkte jag berätta om idag.
En liten utvikning först bara:
”Att förklara sånt som alla redan vet på ett sätt som ingen begriper”. Så löd det stående skämtet om sociologer när jag pluggade. Eftersom det var just sociologi* jag läste så fick jag höra det några gånger…
Jag hoppas att jag inte förklarar hur jag tänker så att ingen begriper, det vore ju rätt meningslöst. Däremot har jag inga problem med att prata om sådant som ”alla redan vet”. Dels kan det vara en lång väg mellan att veta något och att hitta sätten att tillämpa det, och då behöver vi bli påminda. Dels är det inte alltid sant att alla redan vet – inte ens vi själva – det där som låter självklart i samma ögonblick som vi hör det.
Nu över till modellen, sociologin återkommer jag till lite senare.
Min enkla modell här ovanför innehåller alltså fem nyckelord som kan underlätta digital interaktion (och för den delen även fysisk). För att orden ska bli användbara tänkte jag försöka klä på dem vart och ett, med någon tanke om varför de är viktiga och fler exempel på hur de kan omsättas i verklighet:
Relation
Relationer skapar sig inte själva i det digitala rummet, men de behövs minst lika mycket där som när vi ses fysiskt. ● In- och utcheckningar – om ämnet för dagen men också om vilka vi är utanför just den aktuella sakfrågan – hjälper oss att skapa flerdimensionella bilder av varandra och därmed förtroende. Andra relationsbyggare: ● kortare eller längre grupparbeten ● mindre grupper som ses mellan kurs-/mötestillfällen ● digitala fikastunder uppdelade i ”fikabord” och med ett frågebatteri att använda om samtalet behöver lite draghjälp.
Variation
Är det bristen på irl-interaktion, kroppsspråk, positionering i rummet att läsa av som gör våra hjärnor understimulerade vid digitala sammankomster? Min bild är i alla fall att behovet av omväxling blir stort. ● Kortare pass av genomgångar, övningar, reflektion. ● Växla mellan individuella, smågrupps- och helgruppsaktiviteter. ● Olika in- och utcheckningsfrågor vid varje tillfälle. ● Tätare och kortare pauser, gärna med inspel av pausmusik eller -gympa som man gör om man vill, med kamera på eller av.
Involvering
Kanske ännu en självklarhet? Men att ● ta i bruk, och gärna börja i de kunskaper och erfarenheter som finns i en grupp kan minska avståndet som skärmarna skapar, och stärka engagemanget. ● Skapa gemensamma spelregler (som följs upp då och då), ● låta deltagarna sätta ord på sina personliga mål för utbildningen/workshopen/mötet, ● ge utrymme för val och förslag kring arbetsformerna är några sätt.
Orientering
I ett digitalt sammanhang kan det vara svårare att diskret bläddra tillbaka till agendan eller fråga en kollega ”Vad var det nu vi skulle göra i den här övningen?” Därigenom ökar risken att känna sig som en vilsen satellit på väg att halka ur sin omloppsbana kring mötets ämne. Sätt att stärka orienteringen: ● tydliga ramar för tid och innehåll, ● tydliga mål – som repeteras, ● backspeglar och andra halvhalter. ● Skriftliga instruktioner i dokument, bildspel och gärna också i möteschatten.
Teknik(-er)
De tekniska ramarna och möjligheterna blir förutsättningar för pedagogik och arbetsformer. De kan fungera som hinder, men också som möjligheter. Som i att ● låta alla utom den redovisande gruppen stänga av sina kameror, ● ha de där chattinstruktionerna till övningen skrivna i förväg i ett worddokument, redo att klippas in i gruppchatten. ● Jobba aktivt med grupprumsfunktionen: hur stora grupper, besöka eller inte besöka grupperna som mötesledare, och i så fall med kameran på eller av?
Ett av mina favorittrick på teknikområdet är allt annat än digitalt: ● en bunt kort med ett deltagarnamn på varje. Vid rundor och inför övningar drar jag ett kort och personen blir erbjuden att säga något/ta sig an en viss uppgift eller roll – oftast med möjligheten att säga pass.
Så, nu har vi tagit en snabbtur genom en modell med fem ord för att utveckla digitala sammankomster av olika slag. Det finns förstås många andra vinklar på ämnet, men varför blev det just de här orden?
Mina vänner från sociologitiden hade kunnat kalla mitt tillvägagångssätt för en (väldigt basic) grounded theory-metodik med salutogena inslag. Då hade de ju dessutom levt upp till det där med att förklara något så ingen begriper.
Inför kursledarmötet häromveckan tittade jag igenom mina planeringar och arbetssätt från den senaste digitala utbildningen och jämförde dem med kursutvärderingen. Istället för att börja med en teori och hypotes och sedan testa den så gick jag alltså från andra hållet: vad händer i verkligheten, och hur skulle vi kunna göra en (mycket enkel men ändå) teori/modell av det? Alltså ”nerifrån och upp” i abstraktionsnivå snarare än tvärtom – därav begreppet grounded theory.
Salutogent då? Jo, jag tittade mer på vad som hade visat sig fungera än tvärtom. Vi tänker lätt att vår analytiska förmåga behöver problem att bita i för att kunna göra nytta. Det salutogena perspektivet vänder istället analysförmågan mot vad som fungerar så att vi 1) får syn på det och 2) därmed kan göra mer av det. Ett arbets- och förhållningssätt som jag verkligen kan rekommendera!
Allt gott!
Sara
*) Enligt Lunds universitets hemsida handlar sociologi om ”hur vi människor tillsammans formar samhället vi lever i, men också om hur samhället formar oss – våra livsvillkor och värderingar”. Fint, tycker jag!