Det har hänt mig ett par gånger i livet: att jag mer eller mindre mödosamt har klurat ut ett agerande som visat sig vara lyckosamt, och sedan långt efteråt sprungit på en teori eller modell som bekräftar precis det jag själv har kommit fram till.
Det kan förstås väcka frustration: ”Varför hittade jag inte den där modellen då, när jag som bäst behövde den?” Eller för den delen lättnad: ”Wow, det finns fler än jag som tror på den här lösningen, och som dessutom kan ge mig ledtrådar till varför den funkar!”
Ett exempel på detta som jag aldrig glömmer var när jag höll mitt arbetslivs första riktigt svåra samtal, för att långt senare inse att jag på eget bevåg hade råkat använda modeller och förhållningssätt som jag aldrig hade hört talas om då, men som är viktiga delar i det jag sprider och arbetar med nu.
Den gången handlade det om nonviolent communication, också kallat giraffspråket. Både samtalsmodellen och det där svåra samtalet har jag berättat om i ett tidigare blogginlägg, läs om du vill!
Med tid, kunskap och erfarenhet händer det alltmer sällan att en teori eller modell slår ner med en sådan aha-kraft som den där samtalsmodellen gjorde hos mig när jag väl hittade den. Numera blir jag helt tillräckligt inspirerad när ett antal fenomen och tankar som jag redan känner till kopplas ihop och paketeras i ett nytt sammanhang. Och där är jag just nu!
Jag och ett par uppdragskolleger genomför just nu en utbildning om svåra samtal. Inför planeringen av nästa del kom vi att prata om vilka avväganden som faktiskt ligger bakom vårt val att fokusera mer på praktisk träning och deltagarnas reflektioner än på teorier och modeller (även om de också finns med). Har vi goda argument eller går vi bara på känn? Kan vi till och med ha tagit med oss för mycket av vår praktik från coaching, handledning och workshopfacilitering in i utbildningssalen?
På lite vindlande vägar nosade jag upp en bok som gav mig både svar på tal och vatten på min kvarn. I boken blir jag grundligt introducerad i den svenskättade utbildningsfilosofin Action Reflection Learning – där själva namnet klargör ganska tydligt vad den står för.
Boken Stop Teaching – Principles and Practices for Responsible Management Education är skriven av pedagogikforskaren och författaren Isabel Rimanoczy. Hon menar att en utbildningsform med fokus på att pröva och reflektera är särskilt lämplig vid utbildning av vuxna, med allt som vi har med oss in i varje situation. Vi är inga oskrivna blad, så lika bra att bygga vidare på det.
Några rubriker och citat ur boken som har fastnat hos mig (i min översättning):
● Pedagogik från en svunnen tid
● Från att undervisa till att facilitera lärande
● Socialt lärande
● ”Den moderna utbildarens uppgift är inte att hugga ner djungler utan att vattna öknar.” / C.S. Lewis
Jag ska erkänna att jag ännu inte läst ut boken. Och att du som följer pedagogisk forskning och utveckling skulle känna igen mycket i den. Men för mig blir boken en viktig och välkommen brygga mellan å ena sidan handledning, coaching och facilitering, å andra sidan utbildning för vuxna som vill och förväntas bidra till en bättre värld.
Boken gör just det jag skrev om här ovanför: kopplar ihop sådant jag redan vet och praktiserar, och placerar det i fältet vuxenutbildning. Och jag går igång! Inte för att det är helt nytt utan för att det står klart för mig: Visst ja, det är därför jag vill utbilda som jag och vi gör! Och jag vill mer åt det hållet! Det är lätt att säga att utbildning bör vara interaktiv, deltagardriven och verklighetsanknuten – men hur ofta är den faktiskt det?
Nåja, det kan vi diskutera vidare en annan gång. Nu, i slutet av det här inlägget, inser jag att jag just tagit en loop i processen Action Reflection Learning – och gillat det:
● Action. Agerat när vi planerade utbildningen, med pedagogik och utbildningsteorier mer i bakhuvudet än på första parkett.
● Reflection. Reflekterat över valen vi gjort och avvägningarna bakom.
● Learning. Lärt genom att hitta en för mig ny begreppsvärld och en bok som jag ser fram emot att läsa vidare i, inte minst eftersom suget efter kunskapen kom innan jag hade den framför mig. Lite som att hinna bli hungrig innan man bjuds på mat.
Apropå att äta: bara ett sista smakprov från boken (för den här gången åtminstone). En upp- eller kanske utmaning till dig:
Jag tipsar härmed om Isabel Rimanoczys övning Kaféet, eller The Coffee Shop. Varför inte pröva den – och det vore fantastiskt roligt att få höra hur den landade hos dig!
/Sara
