En sak blir allt tydligare för mig:

Jag köper inte definitionen av kommunikation och samarbetsklimat som ”mjuka frågor”.

Visst är de lite mer komplexa att mäta och följa upp än luftfuktighet eller temperatur – det blir gärna så när vi människor är involverade som aktörer. Men konsekvenser av goda eller dåliga kommunikationsklimat kan vara ytterst påtagliga och ”hårda”, till och med livsavgörande.

I boken The fearless organization – Psykologisk trygghet på jobbet ger forskaren och författaren Amy C. Edmondson flera talande exempel. Ett handlar om en flygolycka på Teneriffa 1977 där 583 personer miste livet.

Var det tekniken som spökade? Eller vädret? Saknade besättningen rätt kompetens?

På den sista frågan är svaret ett tydligt nej. Alla tre i cockpiten var välutbildade och erfarna. Förstepilot för dagen var dessutom flygbolagets flygsäkerhetschef, så det faktum att eftermiddagen bjöd på tät dimma borde inte ha inneburit något större problem. Men kaptenen var också en auktoritet som de andra två inte ville stöta sig med i onödan. Och den här dagen var han otålig.

Trots det vågade de båda andra sig på att påtala vikten i att invänta tydliga besked från flygledartornet. De gjorde det en gång var, men inte fler än så. Kaptenen tog inte deras inspel på allvar den här gången, varpå planet äntrade startbanan och började accelerera.

Alltför sent upptäckte besättningen ett annat plan som ännu inte hunnit lyfta och som man hade för hög fart för att kunna undvika. Olyckan, den med flest dödsfall genom flyghistorien bortsett från terrorhändelserna den 11 september 2001, var ett faktum.

Fast vänta nu, det där var ju 1977. Sedan dess har man väl utvecklat rutiner och säkerhetssystem? Jo, absolut. Men det fanns rutiner redan då, och om de hade följts fullt ut hade olyckan inte hänt.

Och vilka var då de nya åtgärderna som infördes efter olyckan? Att rutinerna skrevs med ännu större bokstäver i manualerna? Eller tekniska lösningar för att upptäcka andra flygplan genom dimma?

Nej, enligt Edmondson ledde olyckan och dess efteranalys till förändringar i pilotutbildningen för ”större tonvikt på gemensamt beslutsfattande, att uppmuntra piloter att säga ifrån om de trodde något var fel och att hjälpa piloter att lyssna på andra i besättningen.”

Typiskt ”mjuka frågor”, eller hur? Men vem av oss hade idag velat sätta sig i ett flygplan med piloter utan den träningen?

För de flesta av oss handlar arbetsvardagen inte om att riskera livet på 583 personer (inklusive oss själva) eller inte. Det handlar kanske i stället om ifall handläggningen av våra ärenden blir rättssäker eller inte, om vi vågar ta upp när en kollega verkar ha det svårt hemma, om vi avhjälper tidstjuven som på sikt påverkar vår produktionsnivå eller om vi kan lita på incidentrapporteringen för att medarbetare får positiv respons på att göra den.

Alla har vi hört standardsvaret ”Vi ska se över våra rutiner.” från ansvariga eller presstalespersoner för organisationer där något har gått snett.
Jag undrar jag, hur ofta ett mer sanningsenligt och konstruktivt svar skulle vara: ”Vi har fullgoda rutiner för sådana här händelser och ändå har det blivit fel. Vi ska göra allt vi kan för att våra anställda ska uppleva fullt stöd för att också följa rutinerna, även när det på kort sikt känns motigt för dem och för organisationen.”

Det är en av många tanketrådar som spinner igång när jag tänker och skriver om de ”mjuka frågorna” kommunikation och psykologisk trygghet.

Vad väcks hos dig?

Sara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.