Bästa bloggläsare – tack för att du stannar upp och läser det här inlägget!
I mitt jobb har jag ofta uppgiften att hjälpa människor just med att stanna upp. Jag kan förstå den som undrar om det verkligen är en helt nödvändig syssla. Möjligen inte. Men, enligt min erfarenhet, ett ibland kraftfullt komplement till vår ständiga rörelse framåt (eller åt vilket håll det nu är…)
Vad kan det då ge att stanna upp ibland? Några exempel på det hämtar jag från sammanhang där jag verkat den senaste tiden. Att stanna upp i sitt yrkessammanhang, gärna med lite reflektionshjälp, verkar kunna ge:
● Svar – inifrån – på frågorna: Vad handlar min roll om egentligen? Varför skaver den emellanåt? Och hur ser mitt sätt ut att fylla den här rollen, skruva på den, få den att passa mig och den verksamhet jag leder eller är en del av?
Frågor som dessa dyker ofta upp i handledning, enskilt eller i grupp, med chefer eller helt andra yrkesgrupper. Och utöver sådana planerade reflektionstillfällen: hur många gånger har vi inte vänt på de frågorna tillsammans med en eller flera goda kolleger?
● Insikter om all kunskap man redan har på ett område men litegrann har glömt bort, som ett par jättebra vandringsskor som man råkade stoppa längst in i garderoben när de var nya och sedan aldrig har gått in. Då blir det svårt att plötsligt använda dem för en långvandring i skarpt läge.
Det här kan exempelvis hända i en interaktiv utbildning om svåra samtal, där det blir tydligt hur mycket som redan finns i många deltagares verktygslådor, hur mycket man skulle kunna hjälpa varandra och hur mycket det finns att lära av varje enskilt samtal i vardagen – om man tar sig tid att… ja ni vet: stanna upp och fånga upp erfarenheterna.
● En gemensam bild av vartåt en grupp strävar i sitt arbete, vilka resurser som finns och vilken roll var och en kan och vill spela.
Där var jag nyligen med en grupp tjänstepersoner i en föränderlig organisation och med ett komplext uppdrag. Som en del i vårt arbete fick gruppen pröva en övning som kommit till just för det tillfället. En variant av den övningen tänkte jag bjuda på här nedanför. Kanske kan den vara användbar i något annat sammanhang – till exempel som sommaravslutning eller höstupptakt i din arbetsgrupp?
Dröm och resurstriangeln
Ungefär såhär kan dröm- och resurstriangeln användas i en gruppövning:
1. Se till att alla deltagare har tillgång till varsin triangelskiss som den på bilden. (Hör gärna av dig om du vill ha bilden av mig i PPT- eller PDF-format)
2. Låt varje deltagare fylla i sina fyra triangelfält utifrån de här frågorna:
Min dröm. Hur vill jag att vår verksamhet ska se ut när den är som bäst?
Gemensamma resurser. Vad har vi för resurser som kan föra oss i rätt riktning?
Jag har. Vad kan och vill jag bidra med?
Jag önskar. Vad behöver jag och vi för att komma vidare?
Gå sedan vidare med innehållet enligt ett sätt som ni tänkt igenom i förväg, exempelvis:
3. Låt varje deltagare berätta om sina tankar medan de övriga bara lyssnar, utan att kommentera. Om ni är många, gör detta i mindre grupper.
4. Låt varje deltagare avsluta sitt inspel med att berätta vad som var det viktigaste hen hörde sig själv säga.
5. Sammanfatta gemensamma nämnare och viktiga skillnader, med fokus på några hörn i triangeln, exempelvis drömläget och vad var och en behöver. Klargör vad som blir nästa steg, hur ni tar det som kommit fram vidare.
6. Och till sist ett tips som jag nyligen påmindes om av min vän och kollega Lisa Moraeus, ett tips användbart vid alla möjliga övningar och aktiviteter (och förlåt om jag är tjatig, men jag inser just att det är ytterligare ett sätt att stanna upp): Låt deltagarna svara på frågan: Hur var det att göra det här?
Den frågan sätter ord på upplevelser, synliggör människor och ger dessutom dig som hållit i övningen en massa användbar input till en annan gång.
Lycka till med övningen om du väljer att prova den – och ge mig gärna respons på hur den fungerade!
/Sara
PS. Lite bonusmaterial: en backstage-inblick i hur pass mycket jag själv ibland stannar upp – för att inte säga kör fast – när jag ska skriva ett månadsbrev som det här. Inklusive hur jag kom vidare med hjälp av ett saltkar, en såsburk och ett par nävar rostade solrosfrön. DS