Så är vi då inne på ett nytt år tillsammans. Är det för dig som för mig: att du numera möter åren genom att försiktigt kika runt nyårshörnet snarare än att hoppa fram med famnen vidöppen och ropa ”Här är jag! Nu kör vi!”?
Sedan pandemin 2020 och allt som kommit därefter är tillförsikt ett starkt ord för hur jag möter ett nytt år, åtminstone på samhällsnivå. Den förändringen har gett mig anledning att tillverka ett nytt ord som passar min inställning bättre: tillförsiktighet. Där någonstans är jag denna januari. Var är du?
Bygga samarbetes senaste blogginlägg, strax före jul, anknöt precis som detta mer än vanligt till samhället och världen i stort. Musikhjälpen var på besök här i Växjö och samlade in 59,5 miljoner kronor för att bidra till temat ”Ingen ska behöva dö av hunger”. Eller, egentligen var det ju vi ”vardagsfolk” som stod för insamlandet, och det gav den näst största summan genom Musikhjälpens historia.
Tack till alla er som valde att bidra på ett eller annat sätt! Och extra kul att några valde att bidra genom Bygga samarbetes första Musikhjälpsbössa. De 600 kronor som kom in har jag valt att matcha i efterhand med lika mycket till Radiohjälpen.
Fortfarande är det förstås en liten droppe i havet, men summan räcker ändå till exempelvis att tio familjer ska få något att äta och dricka under ett besök på ett rehabiliteringscenter (genom Act Svenska Kyrkan) och att 20 akut undernärda barn kan behandlas i tio dagar med energirik nötkräm (genom Rädda Barnen) – allt enligt Musikhjälpens hemsida.
Jag har börjat fundera på om jag – och kanske vi? – underskattar hur påverkade vi blir av att leva i tider tydligt påverkade av klimatkris, krig, polarisering och _______________ (fyll i det du själv tycker är viktigast/allvarligast).
Jag har mött det i handledning och utbildning den senaste tiden – att den underliggande oron över världen liksom bubblar upp i springorna mellan ledarskapsfrågor och kommunikationsutmaningar på jobbet. Det ger mig känslan av att omvärldsläget påverkar våra stress- och energinivåer mer än vi kanske förstår.
Än tydligare blev det när jag gjorde ett litet tankeexperiment för mig själv, som du gärna får prova:
Välj ut en samhällsfråga som oroar dig – lågmält eller högljutt – när du tänker på den. Håll den frågan i bakhuvudet.
Föreställ dig sedan att du vaknar klockan halv fyra på morgonen och har lite svårt att somna om. (Om det aldrig händer dig kan du istället föreställa dig att du sitter och betraktar några glada och livliga barn/ungdomar i din närhet.)
Skulle den stunden du nu föreställer dig kännas annorlunda för dig om du kände större hopp i den där samhällsfrågan som du tog med dig in i övningen? Om så, hur skulle det kännas annorlunda och vad skulle du tänka?
Stanna kvar i dina känslor och tankar en stund innan du avslutar övningen.
Hur blev det för dig att pröva det här experimentet?
För mig hade det gjort skillnad där på nattkröken om jag hade större anledning än jag tycker mig ha just nu att tänka något av detta:
● ”Våra världsledare är väl inte perfekta, men de jobbar ändå på för att hitta fredliga och rättvisa lösningar på världens konflikter.”
● ”Klimatkrisen orsakar ju redan en hel del problem i världen, men nu är vi på gång som mänsklighet med goda lösningar, det artar sig faktiskt!”
Vad önskar du att du hade haft större anledning att tänka där mitt i natten, eller med tanke på framtiden för alla unga?
För mig väcks två tanketrådar till liv av den här övningen. Dels blir jag påmind om hur saker kan ta av vår energi utan att vi riktigt märker det. Dels tänker jag på ett viktigt samband: det krävs några gnuttor hopp för att åstadkomma handling. Det sambandet går också andra vägen – genom att handla kan jag ofta öka känslan av hopp: ”Det gick ju faktiskt att göra något, om än litet!”
Mot den bakgrunden – och för att själva pröva att göra något litet – startar jag i mars en samtals- och studiecirkel tillsammans med min goda vän Maria Estling Vannestål:
Hopp och handling – att orka möta en galen värld
Om inte annat så är det ett försök från oss att bidra till världen med något som vi är bra på: att skapa trygga rum där människor kan mötas, reflektera och hitta energi i nya sätt att både agera och förhålla sig.
Det är nog tveksamt om en aktivitet som Hopp och handling kan berättiga till friskvårdsbidrag enligt Skatteverkets regler, men jag tror att det både kan bidra till ”trivsel i arbetet” och fungera ”avstressande” (som friskvård ska göra enligt Skatteverket), detta att våga möta sina orosspöken och välja handlingar därefter.
Om du eller någon i din närhet är intresserad, klicka på cirkelnamnet här ovanför eller länken här, så får du veta mer!
Om du tror att temat kunde vara något för en skräddarsydd insats på ditt jobb – hör av dig till mig!
Avslutningsvis – två inspel som jag tycker passar in i sammanhanget. Först ett citat (som jag hittat i boken Små stora saker av Jodi Picoult):
Allt som ses i vitögat kan inte förändras, men ingenting kan förändras förrän det ses i vitögat. /James Baldwin
Jag tänker att det gäller de samhällsproblem som vi står inför idag, men också den oro och ibland handlingsförlamning som problemen skapar. Om vi försöker låta bli att känna de känslorna så blir det väldigt svårt att förändra dem!
Och så en resa tillbaka till Musikhjälpen och en låt vars titel känns lite väl passande: Ola Salo sjunger It takes a fool to remain sane, ackompanjerad av medlemmar i Växjöorkestern Musica Vitae. Klicka på bilden så får du se och höra framträdandet!
Allt gott, mitt i denna galna, vackra värld!
Sara
