Foto: Clay Banks/Unsplash
Hur mycket fantiserar du på jobbet? Svara bara om du vill… 😊
Fast här kommer jag med tesen att vi borde fantisera mera. Och dessutom erkänna att det är det vi gör!?
Låt oss ta avstamp i en definition av begreppet fantasi, så vi har något slags fast mark under fötterna. Eftersom min Nationalencyklopedins ordbok ligger nedpackad i en kartong för tillfället så vänder jag mig till Wikipedia. Där definieras fantasi som
förmågan att skapa inre bilder, känslor och föreställningar,
i ett ögonblick då de inte upplevs genom syn, hörsel eller andra sinnen.
Värt att begrunda. Vilken superkraft det ändå är! Å andra sidan: inte konstigt att vi människor är lite disträ ibland. Var och en bär vi på ett inbyggt Netflix (eller annan strömningstjänst), ständigt zappande i huvudet utan att någon riktigt vet vem som håller i fjärrkontrollen.
Och så ska vi försöka jobba, göra nytta, sortera mängder av intryck utifrån, bemöta människor med helt andra favoritmarkerade kanaler och serier än våra egna…
Jag har aldrig tänkt på mig själv som en överdrivet fantasifull person, i alla fall inte sedan jag blev vuxen. I min kupa är det glest med livliga dagdrömmar och jag var en supertrist småbarnsförälder som aldrig improviserade några sagor eller deltog i rollekar med ens spelad entusiasm.
Men nu har jag börjat omvärdera den bilden och blivit klar över vad min fantasi ägnar sig allra mest åt, nämligen att fundera på hur det som händer, den interaktion jag deltar i, blir för den/de andra.
Att ha det som favoritkanal i sin inre streamingtjänst har verkligen sina för- och nackdelar, precis som att inte ha det. Att kalla den där förmågan för just fantasi, snarare än empati eller inlevelse, kan ha en poäng som jag tänkte återkomma till.
Tre exempel på arenor för den här sortens fantasi:
● I våra fysiska möten har de flesta av oss en automatisk funktion som gör att vi läser av och försöker anpassa vårt beteende till de signaler vi uppfattar från motparten. Vi gör det olika mycket beroende på personlighet, situation och sinnesstämning, där till exempel stress kan få oss att antingen helt missa de signaler vi får till oss eller hitta signaler som inte ens finns och tolka dem till det värsta.
● Tänk dig att du ska boka in ett möte med Lisa via en digital kalenderbokning, för att stämma av er planering inför ett samarbete. Din fantasi (som hjälper dig att visualisera Lisas kalender och inte bara din egen) hjälper dig välja en annan rubrik än ”Avstämning med Lisa” för kalenderbokningen. Något som hjälper Lisa i hennes arbetsvardag.
● Nu börjar det bli svårare: tänk dig att du ska leda ett hybridmöte, med vissa deltagare på plats och andra medverkande online. Här börjar det märkas hur vältränad fantasimuskeln är, och hur van vid just den här situationen.
Den behöver nämligen kunna växla mellan minst tre olika positioner, ungefär som en TV-producent med tre kameror till förfogande: ”Om vi gör såhär, hur blir det för 1) mig, 2) de fysiska deltagarna, 3) de digitala deltagarna.” Och så börja om igen: 1) för mig, 2) de fysiska deltagarna osv…
För- och nackdelar då?
+ Förmågan att föreställa sig hur något upplevs av andra är som sagt en grundläggande mänsklig superkraft som kan underlätta oerhört i interaktioner. Spara tid, undvika missförstånd, bygga förtroende och relationer… (fyll i det du tycker saknas).
+ Om vi inför en interaktion eller möte uppmärksammar våra fantasier om andras upplevelser och sedan också tar oss tid att stämma av dem mot hur saker och ting faktiskt faller ut – då har vi hittat en outtömlig källa till kunskap om oss själva, om andra och om vilka förutsättningar som påverkar oss.
Mot dessa båda övertygande punkter känns nackdelarna/riskerna kanske futtiga, men de finns där:
– Att ofta eller ständigt lägga fokus på andras upplevelser kostar mental bandbredd. Det tar helt enkelt energi.
– Ibland när energin inte räcker till är det fantasifokuset på oss själva som får stryka på foten. Vi minns/hinner/orkar inte ställa frågan: Hur blir det här för mig? Där missar vi alltså att hämta in tankar om den förmodligen viktigaste parten i det allra mesta vi gör.
– Förmågan, vanan och andras förväntan på att använda fantasin för att sätta sig in i andras upplevelser är ofta ojämnt fördelad. Det kan ha med gener att göra, men minst lika mycket med träning, yrkesroller, könsroller och maktförhållanden.
– Risken med att lägga mycket krut på att försöka gissa sig till vad andra tror, tänker, behöver är att vi själva börjar tro att vi faktiskt vet hur något blir för någon annan.
När någon säger ”Jag fångar upp så mycket av omgivningens signaler hela tiden.” – då brukar jag bli lite fundersam, i alla fall om personen verkar övertygad om att hen också vet vad signalerna betyder.
Den dag vi på allvar börjar tro på allt vi tänker om andras behov och beteenden, då finns flera risker: att vi slutar ställa frågor till den det faktiskt berör, att vi sätter oss till doms över andra, att vi agerar på felaktiga grunder och inte minst: att vi tar på oss väldigt mycket ansvar eftersom vi tror oss sitta inne med sanningen.
Så därför mina avslutande frågor för idag:
● Hur blir det om vi ser den där vanan att försöka tänka oss in i andras upplevelser mer som fantasi än empati? Bättre eller sämre?
● Hur kan vi hjälpa varandra att bli mer jämnbra och mer jämnansvariga för att alla i en interaktion möts med största möjliga intresse och förståelse – inklusive vi själva?
Allt gott!
Sara