Idag kommer jag med en spaning:

Just nu tycker jag att fler än vanligt verkar fundera över hur möten blir bra möten.

Är det något som du känner igen – att allt fler intresserar sig för hur möten, workshops med mera går till och inte bara att eller om de genomförs?

Min hypotes är att pandemin har gjort oss mer medvetna om att möten kan genomföras på väldigt olika sätt, där fysiskt, hybrid och digitalt bara är tre väldigt grovhuggna kategorier, med stor variationsvidd inom sig.

Jag tänker mig att alla möten har ungefär samma framgångsfaktorer. De behöver vara utformade efter ändamålet, inkluderande och intresseväckande. Men – fysiska möten som inte lever upp till de kriterierna räddas ofta av att vi människor finner oss i mycket, bara vi får hänga med varann.

Hybrid- och digitala möten ställer egentligen inga krav som inte fysiska möten också gör (förutom just på tekniken då). De är bara särskilt pedagogiska med sin tydliga respons på vad som funkar och inte funkar. Den raka feedbacken från våra nya möteskanaler kan ha bidragit till att vi nu, även vid fysiska möten, ser att vi både behöver och vill lägga mer krut på hur-et i våra möten – för att nå största möjliga framgång med vad-et.

Vi som har jobbat med de här frågorna i många år är förstås glada över att få större gehör för det vi brinner för. Och ännu viktigare: ett antal mötesdeltagare har roligare på jobbet och får mer gjort!

En kvinna sedd bakifrån står framför en sittande grupp. Kvinnan gestikulerar med händerna. Mina mest konkreta belägg för trenden som jag pratar om är tre uppdragsförfrågningar som ramlat in ungefär samtidigt på temat ”hur når jag/vi fram bättre i möten och workshops?”. (Och alla som lyssnar på Spanarna i P1 vet att tre belägg är vad som krävs för att få mynta en trend. 😊 )

De här uppdragen gör att jag just nu är funderar extra mycket på vad jag faktiskt tycker och hur jag faktiskt gör – eller i alla fall försöker göra – när jag leder möten, workshops och konferenser. För där tänker jag att jag hittar det jag vill föra vidare till andra.

Om jag passar på att samla några av mina spridda tankar kring det just nu så kanske du vill komplettera med dina?

Värna vi:et – inkludering och synlighet

● Visa i ord och handling att alla involverade i ett möte är med och skapar det.

● Jobba för ett rymligt vi genom att bejaka olikheter och åsiktsskillnader: säga ”Spännande med sådan bredd av åsikter” oftare än ”Här verkar alla vara överens, bra!”

● Inkludera alla i vi:et. Ett hybridmötesexempel: säga ”De av oss som deltar digitalt/fysiskt…” istället för ”vi” (på plats) och ”ni” (som deltar digitalt).

Perspektivskiften

● Växla aktivt mellan min egen upplevelse i mötet och att föreställa mig hur irl-deltagare, digitaldeltagare och eventuella andra medverkande har det.

● För att klara det: inte dra mig för att involvera andra och ta hjälp med uppgifter och roller under mötet. Som en utbildningsdeltagare föreslog på tal om hybridmöten: dubba någon till ”digitalombudsman” och låta hen bevaka digitaldeltagarnas intressen!

Lust och kreativitet

● Vilken art på jorden skulle ordna sammankomster som inte passar artens medfödda egenskaper – som i vårt fall: nyfikenhet, socialt trygghetsbehov, lust på omväxling och behov av fysisk rörelse?

● Söka det ”lagom ovanliga” *, det som får oss (deltagare och mötesledning) att vakna till och släppa slentriansargen.

Ja, det var nog de tankar om mötesledning som låg längst fram i huvudet just nu. Vilka tankar vaknar hos dig?

/Sara

*) ”Lagom ovanligt” är inte bara en användbar ledstjärna för utformning av möten utan faktiskt också en hel bok, skriven av Katrin Byréus. (Bokens titel stavas för övrigt ”lagom Ovanligt” – en perfekt metafor för det den står för!)