Att sätta gränser har varit lite extra mycket på min tapet de senaste veckorna, av minst tre skäl:
● Jag har skrivit en offert på ett spännande uppdrag om svåra samtal, dit de flesta av oss räknar vissa av våra gränssättande samtal.
● Jag har själv haft anledning att sätta ett par gränser i mina professionella sammanhang och slagits av att det inte alls var svårt – i just de fallen.
● Jag undrar lite över vart världen är på väg när det gäller sätt att sätta gränser, bland annat när jag ser hur en del personer på ledande samhällspositioner agerar, eller läser i tidningen om människor som börjar slåss när de blir osams i trafiken eller i grannskapet.
Det där sistnämnda kan vi väl släppa så länge? Jag hade inte tänkt börja undra över vart världen är på väg förrän jag var betydligt äldre än jag är nu. Om det är världen eller jag som har lett mig dit redan nu tänkte jag fundera vidare på i något annat sammanhang.
Istället: fyra tankar som hjälper mig göra klokare val kring att sätta gränser. Kanske kan någon av dem landa väl hos dig just nu.
Vad är svårt med att sätta gränser – för dig?
Även om vi är många som delar upplevelsen av att gränssättning ibland är svårt så kan vi ha väldigt olika bakomliggande anledningar till den känslan.
Är det att jag inte vet var jag faktiskt har mina gränser, vad jag vill och inte vill? Är jag rädd för att bli avvisad eller vet jag bara inte hur sjutton jag ska säga det som skulle behöva sägas för att kommunicera en gräns?
Poängen med att utforska de där bakomliggande faktorerna fanns med i den där offerten jag skrev. Samma linje är den amerikanska psykoterapeuten Terri Cole inne på i sin tiodagars kurs/utmaning om att sätta gränser.
Jag har bara lyssnat igenom ett par avsnitt än (de är bara ca 10 minuter långa!) men jag chansar ändå på att rekommendera kursen i sin helhet – och tacka min vän och företagarkollega Maria Estling Vannestål för tipset.
Kursens första avsnitt handlar just om att fundera över varför jag ibland tycker det är svårt att sätta gränser. Vet jag det blir det ju mycket lättare att veta vad jag behöver för att komma vidare.
Fylld kopp => bättre gränssättare
En annan klok amerikansk röst får ge mig understöd på den här punkten, nämligen författaren och forskaren Brené Brown (som jag både får och ger tips om mest hela tiden). Brené står värd för två poddavsnitt som visar väldigt övertygande på kopplingen mellan att vara en konstruktiv gränssättare och att ”ordna det för sig” som jag brukar kalla det, eller ”fill your cup” som är ett engelskt uttryck för samma sak.
Precis som Brené Brown och hennes poddgäst Ashley Brown Ruiz är jag helt övertygad om att det inte är personer i balans och med rimliga livssituationer som slår ner sina grannar eller medtrafikanter.
Om jag tror på mitt eget och andras värde, får sova hjälpligt och har utrymme att reflektera lite över det som händer omkring mig och i mig – då har jag mycket bättre chanser att få syn på vad som är på väg att överskrida mina gränser, varför och hur jag i ett tidigt skede kan avstyra det, eller i alla fall göra min röst hörd.
Foto: Alica Pasqual/Unsplash
Hur gör jag då?
Å ena sidan: vi tänker sällan på alla de gränser vi sätter i kontakten med andra och som landar mjukt och självklart, typ ”Stäng dörren, det drar in!”
När det går lätt beror det ofta på att vi är så trygga i vår rätt att ha en synpunkt att vi helt enkelt bara framför den. Vi har en hjälpligt fylld kopp som bidrar till att vi inte upplever oss som djupt kränkta när någon ivrig själ glömmer stänga dörren bakom sig, och konsekvensen är tydlig för alla parter: om dörren står öppen rinner den goda stugvärmen ut.
Å andra sidan: Ibland känns det inte alls enkelt, och då kan vi ha stor glädje av en liten checklista för hur vi sätter våra gränser. Min variant är sprungen ur kommunikationsmetodiken nonviolent communication (även kallat giraffspråket), utvecklat av psykologen Marshall Rosenberg. Den är användbar i många olika sammanhang och jag blir inte förvånad om du känner igen andemeningen.
Min checklista för hur jag vill formulera mig ser ut såhär:
● Jag ser …
Konkret(a) exempel på beteendet som påverkar mig negativt.
● Jag känner/upplever konsekvenser…
Hur beteendet påverkar mig känslomässigt och/eller praktiskt
● Jag behöver/önskar…
Den här punkten blir olika konkret i olika sammanhang, beroende på om jag har med mig ett eget förslag till åtgärd eller vill/behöver hitta den i samråd med min motpart.
● Och du?
Läge att gå över i lyssnarmode. Värt att ha med sig: det skiftet kan vara en utmaning om oron inför samtalet har triggat igång adrenalinflödet.
● Och nu?
Dags för en summering, i bästa fall en gemensam överenskommelse, åtminstone om vad som är nästa steg.
De här punkterna är så pass få och enkla att till och med jag har kunnat lära mig dem utantill. Det finns mycket att säga om varje punkt i den här listan, men låt oss gå vidare.
Förutsättningar och förhållningssätt
Brené Brown (och jag) är inne på att ordna det för sig i allmänhet, att det hjälper en att sätta gränser på ett konstruktivt sätt. Om det är en lite mer laddad situation än ”Stäng dörren, det drar!” så kan också själva samtalssituationen behöva lite omtanke, inte bara kring vad som ska sägas (se ovan), utan också hur och när.
Tid, plats och blodsockernivå är några konkreta förutsättningar som kan påverka hur en gränssättning levereras – och landar.
Men ännu större effekt har nog valet av förhållningssätt (vilket, ska gudarna veta, inte alltid känns som ett medvetet val). Alla vet vi ju egentligen att en attackliknande inledning riskerar att leda till försvar eller motattack från motparten. Men hur göra istället?
En berättelse ur verkligheten
Ett av mina största aha-ögonblick kring gränssättande samtal utspelade sig långt innan jag hade hört talas om nonviolent communication eller kommit in på min nuvarande yrkesbana.
Jag hade i månader retat ihjäl mig på en person som jag tyckte betedde sig arrogant och pratade illa om andra, utan att använda sitt stora inflytande i organisationen till att faktiskt försöka påverka allt det där som hen tyckte att andra gjorde fel eller inte skötte.
De där ”andra” hörde till min yrkeskategori och mina närmaste kolleger, så dels undrade jag vad personen sa om mig när jag inte fanns där, dels tyckte jag att mina kolleger blev orättvist baktalade. Och ovanpå detta tyckte jag att det var ett slöseri med tid att gnälla nedlåtande utan att försöka förändra.
Jag undrar hur många cykelturer hem från jobbet som jag ägnade åt att formulera alla de där smarta replikerna jag borde ha sagt vid senaste mötet! Det gav god cykelenergi men inte mycket mer.
Så ställdes saken på sin spets när jag tillfälligt skulle lämna över mina arbetsuppgifter till en annan person. Det blev väldigt tydligt att jag ville ha gjort ett försök att förändra situationen innan jag försvann ur bilden. Och då var det viktiga inte att få klämma ur mig smarta oneliners utan att säga något som faktiskt skulle kunna göra skillnad.
Så jag plurade länge och väl (ytterligare några cykelturer) och kom sedan fram till att jag skulle försöka formulera mig som om jag trodde den här personen om förmågan att ta till sig min upplevelse och ståndpunkt. Jag kan inte påstå att jag verkligen trodde hen om gott, jag bara valde att uttrycka mig som om jag hade trott det. Och det visade sig fungera.
Inte så att personen blev en annan eller helt ändrade framtoning, men hen tog till sig mina synpunkter och bad rakt av om ursäkt. En oväntad bieffekt: Efter den händelsen bemötte personen mig med en helt ny respekt och gav mig alldeles oväntat en present när jag något år senare slutade. Och jag tror inte att det var av glädje över att bli av med mig…
Långt senare insåg jag att jag hade råkat använda strategier som jag-budskap och nonviolent communication utan att känna till begreppen. Ovanpå det (och lite inbyggt i samtalsmetodiken) fanns förhållningssättet jag hade valt, att tro om gott, eller i alla fall bete mig som om jag gjorde det.
* * *
Så med en välfylld kopp, en dos nyfikenhet på oss själva och andra, en checklista i bakfickan och en tanke på förutsättningar och förhållningssätt – med de verktygen (plus dem vi har var och en) önskar jag oss alla lycka till! Dels med att själva sätta de gränser som vi behöver, dels med att lyssna efter bästa förmåga på andras försök att förmedla vad som är viktigt för dem.